superhamster

Hela min värld är vänd upp och ner. Jag vet inte längre vad som är väst och vad som är grönt.
Är klockan tre på sommaren eller är det kyligt på lila? Är en burk verkligen krydda och är papper på berget?

Jag är förvirrad. Och rädd.

En historia om min kära mor har kommit upp till allmän kännedom. Med kommit upp menar jag berättats och med allmän kännedom menar jag mitt personliga medvetande.

Jag ska ta det från början.

Mina föräldrar har sedan ett år tillbaka adopterat en katt. Katten heter Smilla och är superskön. Lättskrämd och diskmaskinsfetishist iofs, men skön ändå.

Nu är det sommar. Smilla är ute och springer. Likt en vanlig katt jagar hon allt som rör sig (inklusive mina tår) och känner stark dragningskraft i att sätta tänderna i det mesta (inklusive mina tår).

För nån vecka sen hade Smilla lyckats med bedriften att fånga en liten sork. Stolt som hon var ville hon givetvis dela med sig av den fina fångsten till min kära moder.
Problemet var bara att sorken inte var riktigt död. Den var faktiskt jävligt mycket vid liv.

Min kära mor såg sorken som Smilla kommit med. Sedan såg hon också den livskraft som fortfarande fanns i det lilla livet. Livskraft i form av positiv energi och allmän kreativitet.
Sorken försökte fly, gnydde och försökte gömma sig. Det var alltså synd om sorken. Den var ju liten. Och rädd. Och full av positiv energi.

Min mamma uppfattade detta. Hon såg att sorken var rädd. Och vid liv. Och full av positiv energi. Och ville därifrån. Och hade gömt sig under en bräda.

Så givetvis.... tog hon en grilltång (?) och drog fram den stackars sorken från sitt gömställe! Och sedan bussade hon Smilla på den stackarn!
När mongokatten inte fattat att hon faktiskt skulle attackera och brutalt lemlästa den lilla gnagaren förstod min kära mor vad som höll på att hända. Min mor skred till verket. Hon visste vad som krävdes och hon tog sitt ansvar. Som matriark i sammanhanget måste hon ju ta sitt ansvar.

Så givetvis... tog hon en liten rabattspade (?) och dängade till sorkfan i huvudet!! Inte en gång, inte två gånger utan en jävla massa gånger! Överdrivet många gånger! Perverst många gånger!
Efterkonstruktionen lät att hon inte ville döda den, bara göra den tillräckligt vimmelkantig och yr för att Smilla skulle våga attackera och misshandla och till slut döda sorken. Den oskyldiga sorken. Med massa positiv energi. Och säkerligen lite humor också.

Hej. Min mamma jobbar som förskolelärare. Hon är föreståndare. Hon är en öm, omtänksam och extremt empatisk människa.
Trodde jag.

Sanningen är att hon njuter av att tillföra skada på försvarslösa små gnagare som kanske inte ens har några föräldrar att vända sig till i svåra tider. Hon anser det helt normalt och moraliskt försvarbart att dunka till dessa försvarslösa djur med en spade för att "få dem lite smågroggy" så att rovdjuret man har om husdjur kan mörda dem kallblodigt.


Jag frågade henne tidigare hur hon skulle se på det hela om jag skulle använda mig av hennes metod i mitt yrkesliv.
Jag stöter ju på ganska många fyllon så jag frågade om det kanske skulle vara en bra idé att, istället för att be dem irra iväg och kissa på sig nån annanstans, helt enkelt ta fram en liten rabattspade och helt sonika börja dänga dem i huvudet med denna.
Inte så att de dör alltså, bara så de blir "lite smågroggy".

Och när de frågar om vägen hem så dängar man bara till dem igen. Rakt av. Hårt i huvudet.
Gömmer de sig bakom en planka drar man bara fram dem med en grilltång och sen är det bara att spöa dem igen. Inget snack. Hårt och brutalt. Spade i huvudet, rakt av!

Sork med positiv energi:



Alkis med blöta kalsonger



Hon tyckte inte det verkade vara en god idé.

Kanske inte. Men det är fortfarande synd om sorken.

Och det finns en del alkisar där ute jag vill spöa med en rabattspade.

Pöss!