Idiot
Hela mitt jag var i harmoni. Fantasifåglar kvittrade och jag hade en konstant imaginär solnedgång framför mina ögon.
Min lägenhet andades smultron och jag kunde ana den diskreta erotiken i atmosfären.
Det är så här himmelriket känns, tänkte jag och log ett fånigt leende.
Sen hörde jag fotbollskommentatorn;
"Vart hade han handen egentligen??"
Tystnad. Svart.
"Handen var dit din jävel", skrek jag. "Dit var den! Har du inte lärt dig att man endast ska använda ordet vart när det handlar om riktning ditt jävla skadeskjutna mongo!?"
Ungefär här slutade min himmelska tillvaro.
Jag tackar Sture Hedin, min svensklärare i högstadiet, för denna misslyckade lördagsafton.
Tack. Tack som fan.
Idiot.
Min lägenhet andades smultron och jag kunde ana den diskreta erotiken i atmosfären.
Det är så här himmelriket känns, tänkte jag och log ett fånigt leende.
Sen hörde jag fotbollskommentatorn;
"Vart hade han handen egentligen??"
Tystnad. Svart.
"Handen var dit din jävel", skrek jag. "Dit var den! Har du inte lärt dig att man endast ska använda ordet vart när det handlar om riktning ditt jävla skadeskjutna mongo!?"
Ungefär här slutade min himmelska tillvaro.
Jag tackar Sture Hedin, min svensklärare i högstadiet, för denna misslyckade lördagsafton.
Tack. Tack som fan.
Idiot.
Jag minns
Ibland kommer gamla minnen utan förvarning. Oförberedd förväntas man ta kontroll över känslorna som uppstår i stundens hetta.
Jag såg ett rönnbär på trottoaren.
Jag stannade upp och synade det. Det låg ensamt framför mig. Rund och röd med en markant kontrast mot den gråa asfalten den vilade på.
Jag hade nästan råkat kliva på det, nära att krossa det under mina numera vuxna fötter. Varit nära att behandla det så brutalt att resterna hade kunnat liknas vid en halvfärdig avrättning. Nära att trycka ut det sista av liv som fanns där inne.
Nära att inte ens se det.
Nära.
Istället stannade jag. Tittade på det. Böjde mig fram och tog upp det lilla rönnbäret och det kändes nästan som att jag räddade det från ett helvetiskt öde. Att det var jag som såg till att det inte skulle bli krossat av någon fartblind skejtare med felvänd keps eller sexualdömd långtradarchaffis med gällivarehäng och en doft av lutfisk.
Jag räddade detta rönnbär. Undan smärtsam undergång. Undan brutal överkörning. Undan livsödet att behöva sluta sina sista dagar på en grå trottoar. Anonym. Ensam. Utlämnad. Bortglömd.
Varför? För att jag är en vänlig själ? För att jag älskar naturen? För att jag hatar asfaltsdjungeln?
Nej. För att jag är sentimental. Känslosam. Mina barndomsminnen följer mig fortfarande.
Jag minns skratten, de uppsluppna och okonstlade skratten. De hjärtliga skratten. De innerliga.
Jag minns gråten, den förkrossade och ångestdrabbade gråten. Den jobbiga gråten. Den ärliga.
Jag minns min barndom.
Rönnbäret framför mina vuxna fötter hjälpte mig att minnas min barndom.
Jag trampade aldrig på rönnbäret. Krossade aldrig det under mina vuxna fötter. Lät aldrig min numera vuxna kropp göra så att rönnbäret trycktes ut på trottoaren i Västberga industriområde.
Istället tog jag upp det. Tittade på det. Rullade runt det i handen.
Log.
Mindes min barndom.
Och kastade det på ett fönster.
Det blev ingen stor smäll, nästan inget läte överhuvudtaget. Ingen stor bulgar kom utspringande med kniv och jag gjorde heller ingen ansträngning att fly.
Jag kastade bara rönnbäret. På fönstret.
Och mindes min barndom.
Jag såg ett rönnbär på trottoaren.
Jag stannade upp och synade det. Det låg ensamt framför mig. Rund och röd med en markant kontrast mot den gråa asfalten den vilade på.
Jag hade nästan råkat kliva på det, nära att krossa det under mina numera vuxna fötter. Varit nära att behandla det så brutalt att resterna hade kunnat liknas vid en halvfärdig avrättning. Nära att trycka ut det sista av liv som fanns där inne.
Nära att inte ens se det.
Nära.
Istället stannade jag. Tittade på det. Böjde mig fram och tog upp det lilla rönnbäret och det kändes nästan som att jag räddade det från ett helvetiskt öde. Att det var jag som såg till att det inte skulle bli krossat av någon fartblind skejtare med felvänd keps eller sexualdömd långtradarchaffis med gällivarehäng och en doft av lutfisk.
Jag räddade detta rönnbär. Undan smärtsam undergång. Undan brutal överkörning. Undan livsödet att behöva sluta sina sista dagar på en grå trottoar. Anonym. Ensam. Utlämnad. Bortglömd.
Varför? För att jag är en vänlig själ? För att jag älskar naturen? För att jag hatar asfaltsdjungeln?
Nej. För att jag är sentimental. Känslosam. Mina barndomsminnen följer mig fortfarande.
Jag minns skratten, de uppsluppna och okonstlade skratten. De hjärtliga skratten. De innerliga.
Jag minns gråten, den förkrossade och ångestdrabbade gråten. Den jobbiga gråten. Den ärliga.
Jag minns min barndom.
Rönnbäret framför mina vuxna fötter hjälpte mig att minnas min barndom.
Jag trampade aldrig på rönnbäret. Krossade aldrig det under mina vuxna fötter. Lät aldrig min numera vuxna kropp göra så att rönnbäret trycktes ut på trottoaren i Västberga industriområde.
Istället tog jag upp det. Tittade på det. Rullade runt det i handen.
Log.
Mindes min barndom.
Och kastade det på ett fönster.
Det blev ingen stor smäll, nästan inget läte överhuvudtaget. Ingen stor bulgar kom utspringande med kniv och jag gjorde heller ingen ansträngning att fly.
Jag kastade bara rönnbäret. På fönstret.
Och mindes min barndom.
Bara garn
Det finns vissa saker du kan komma undan med.
Använda farmors trosor under byxorna är en sak, skita i att använda blinkers i en rondell är en annan.
Något du inte kommer undan med är om du, under direktsänd OS-basketmatch mellan USA och Grekland, tillsammans med din radarpartner improviserar fram det senaste beviset på att man inte kommer undan med lika mycket på det svenska språket som på det engelska.
"Nothing but net" kan höras av amerikanska kommentatorer då och då under en match. Vad den direkta översättningen på detta är kan ni nog fnula ut själva. Uttrycket funkar iaf riktigt bra och passar bra in i det actionfyllda spelet.
Men så har vi då den svenska motsvarigheten.
"Bara garn" hör jag en av kommentatorerna yttra.
"Hela dan" fyller den andre på.
Bara garn hela dan?
Skojar ni med mig?
Använda farmors trosor under byxorna är en sak, skita i att använda blinkers i en rondell är en annan.
Något du inte kommer undan med är om du, under direktsänd OS-basketmatch mellan USA och Grekland, tillsammans med din radarpartner improviserar fram det senaste beviset på att man inte kommer undan med lika mycket på det svenska språket som på det engelska.
"Nothing but net" kan höras av amerikanska kommentatorer då och då under en match. Vad den direkta översättningen på detta är kan ni nog fnula ut själva. Uttrycket funkar iaf riktigt bra och passar bra in i det actionfyllda spelet.
Men så har vi då den svenska motsvarigheten.
"Bara garn" hör jag en av kommentatorerna yttra.
"Hela dan" fyller den andre på.
Bara garn hela dan?
Skojar ni med mig?
Sleeping beauty
Jag har en vän som har en speciell förmåga. Nästan som en sorts superhjälte. Ganska småful och ettrig superhjälte, men en superhjälte likväl.
Han kan somna överallt. På nolltid.
Han behöver inga som helst yttre fötutsättningar för att lyckas med detta. Varken kudde, mörker eller en liggande position krävs för att snarkningar ska ljuda.
Detta är oerhört imponerande.
Många gånger då vi varit ute och haft lite för kul på stan har han totaldäckat likt en säck färskpotatis nånstans utan att någon har en aning om var han är. Det enda alla vet är att han är i ett snarkigt tillstånd. Och att man snabbt bör hitta honom för att om möjligt kunna rita en penis i pannan på honom.
Hans tendens att somna i lite olämpliga situationer har minst sagt gett upphov till humoristiska situationer.
Han har tidigare somnat på ett dansgolv, vid ett blackjack-bord, i ett otal buskage, på en cykel osv osv. En av de bästa gångerna var när han somnade på nattbussen, halvvaknade helt förvirrad och började hångla upp sätet framför i tron att det var hans flickvän.
Känns ju inte helt sunt kanske...? :)
Anyway, det jag ville komma till var iaf att jag är lite avis på hans sömnfärdigheter.
Jag besitter inte tekniken för totaldäckning på samma sätt. Om jag inte är helt plakat så måste jag alltid varva ner när jag kommer hem.
Typ äta nåt, slöglo på tv eller fixa lite med datorn. Jag kan inte bara lägga mig i sängen och självslockna per automatik.
Och detta gör att jag avundas min väns superkraft.
Han må vara lik en fotsvamp i ansiktet, men sova det kan han!
Han kan somna överallt. På nolltid.
Han behöver inga som helst yttre fötutsättningar för att lyckas med detta. Varken kudde, mörker eller en liggande position krävs för att snarkningar ska ljuda.
Detta är oerhört imponerande.
Många gånger då vi varit ute och haft lite för kul på stan har han totaldäckat likt en säck färskpotatis nånstans utan att någon har en aning om var han är. Det enda alla vet är att han är i ett snarkigt tillstånd. Och att man snabbt bör hitta honom för att om möjligt kunna rita en penis i pannan på honom.
Hans tendens att somna i lite olämpliga situationer har minst sagt gett upphov till humoristiska situationer.
Han har tidigare somnat på ett dansgolv, vid ett blackjack-bord, i ett otal buskage, på en cykel osv osv. En av de bästa gångerna var när han somnade på nattbussen, halvvaknade helt förvirrad och började hångla upp sätet framför i tron att det var hans flickvän.
Känns ju inte helt sunt kanske...? :)
Anyway, det jag ville komma till var iaf att jag är lite avis på hans sömnfärdigheter.
Jag besitter inte tekniken för totaldäckning på samma sätt. Om jag inte är helt plakat så måste jag alltid varva ner när jag kommer hem.
Typ äta nåt, slöglo på tv eller fixa lite med datorn. Jag kan inte bara lägga mig i sängen och självslockna per automatik.
Och detta gör att jag avundas min väns superkraft.
Han må vara lik en fotsvamp i ansiktet, men sova det kan han!
Jag är rädd
Jag håller nu på att sota för min egen deffekthet.
Jag har länge varit medveten om att jag är väldigt bra på att skjuta saker på framtiden. Varför göra något nu när det kan göras aldrig liksom?
Även fast jag faktiskt blivit extremt mycket bättre på detta på senare tid har jag fortfarande en groteskt lång väg att gå innan jag kan klassas som seminormal.
Och idag slog detta beteende tillbaka mot mig som en brutal Tyson-höger alternativt inbakad Wallraff-fjärt.
I förrgår bevittnade jag hur en gigantisk mördarspindel tagit över en viss del av mitt tak. Likt en kommunistisk stormakt hade han fixat sitt nät och satt där och såg hotfull och ond ut.
Till saken hör att jag verkligen inte alls tycker om spindlar. Inte alls. Verkligen.
De är som herpes med åtta ben och 30 000 ögon. Yuck!!
Anyway, jag iaktog den massiva mördarmaskinen under tystnad. Granskade den noga. När jag märkte att mina skakiga knän hade utsmyckats med mitt ståtliga mansurin kände jag att det var dags att titta på något annat.
Så det gjorde jag. Och tänkte att jag minsann skulle döda denna djävulens högra hand. Fast inte förrän nästa dag. Så klart.
Dagen efter vaknade jag, rättade till mitt massiva paket, gnolade på en Backstreet Boys-dänga och blickade upp mot stället där helvetesspindeln dagen innan härskat över sitt skräckvälde (jag och min manlighet).
Den var inte där!!
Jag fick panik och kissade diagonalt. Sedan såg jag honom på en annan del av taket. Den listige jäveln hade förflyttat sig! Jag visste inte att äckelpäckelgrejer innehar egenskapen rörlighet inom ett dygn!
Förvånad och förbryllad över den listige spindeljävelns agerande såg jag det som nödvändigt att skjuta upp konfrontationen till dagen därpå, då jag skulle vara mer påläst och förberedd på vad den än hade att komma med.
Det hade alltså inget som helst med rädsla att göra. Alls. Jag är tuff. Skittuff.
Dagen efter, vilket var idag, hade jag således tagit mod till mig (läs: svept 3.5 liter whiskey och ätit roliga svampar). Jag var redo för kamp!
Jag blickade upp mot helvetespunkten. Ingen där. Blickade vidare mot den tidigare utgångspunkten för allt ont i världen. Ingen där.
Panik. Kallsvettning. Andnöd. Tunnelseende. Blodsmak i munnen. Kiss i byxan.
Spindeln var borta!
Denna gigantiska superäckliga mördarmaskin till djurdeffekt är numera spårlöst försvunnen. Jag vet inte var den är!
Det enda jag vet är att den är nånstans i min lägenhet!
Och tittar på mig. Iakttar mig. Klär av mig med sina 30 00 ögon. Skrattar.
Och bara väntar.
Lycka till med att sova i natt... :(
Jag har länge varit medveten om att jag är väldigt bra på att skjuta saker på framtiden. Varför göra något nu när det kan göras aldrig liksom?
Även fast jag faktiskt blivit extremt mycket bättre på detta på senare tid har jag fortfarande en groteskt lång väg att gå innan jag kan klassas som seminormal.
Och idag slog detta beteende tillbaka mot mig som en brutal Tyson-höger alternativt inbakad Wallraff-fjärt.
I förrgår bevittnade jag hur en gigantisk mördarspindel tagit över en viss del av mitt tak. Likt en kommunistisk stormakt hade han fixat sitt nät och satt där och såg hotfull och ond ut.
Till saken hör att jag verkligen inte alls tycker om spindlar. Inte alls. Verkligen.
De är som herpes med åtta ben och 30 000 ögon. Yuck!!
Anyway, jag iaktog den massiva mördarmaskinen under tystnad. Granskade den noga. När jag märkte att mina skakiga knän hade utsmyckats med mitt ståtliga mansurin kände jag att det var dags att titta på något annat.
Så det gjorde jag. Och tänkte att jag minsann skulle döda denna djävulens högra hand. Fast inte förrän nästa dag. Så klart.
Dagen efter vaknade jag, rättade till mitt massiva paket, gnolade på en Backstreet Boys-dänga och blickade upp mot stället där helvetesspindeln dagen innan härskat över sitt skräckvälde (jag och min manlighet).
Den var inte där!!
Jag fick panik och kissade diagonalt. Sedan såg jag honom på en annan del av taket. Den listige jäveln hade förflyttat sig! Jag visste inte att äckelpäckelgrejer innehar egenskapen rörlighet inom ett dygn!
Förvånad och förbryllad över den listige spindeljävelns agerande såg jag det som nödvändigt att skjuta upp konfrontationen till dagen därpå, då jag skulle vara mer påläst och förberedd på vad den än hade att komma med.
Det hade alltså inget som helst med rädsla att göra. Alls. Jag är tuff. Skittuff.
Dagen efter, vilket var idag, hade jag således tagit mod till mig (läs: svept 3.5 liter whiskey och ätit roliga svampar). Jag var redo för kamp!
Jag blickade upp mot helvetespunkten. Ingen där. Blickade vidare mot den tidigare utgångspunkten för allt ont i världen. Ingen där.
Panik. Kallsvettning. Andnöd. Tunnelseende. Blodsmak i munnen. Kiss i byxan.
Spindeln var borta!
Denna gigantiska superäckliga mördarmaskin till djurdeffekt är numera spårlöst försvunnen. Jag vet inte var den är!
Det enda jag vet är att den är nånstans i min lägenhet!
Och tittar på mig. Iakttar mig. Klär av mig med sina 30 00 ögon. Skrattar.
Och bara väntar.
Lycka till med att sova i natt... :(
Jag & Rickard
Jag har ett problem.
Inget allvarligt som tex cancer eller en dålig hårdag, men likväl ett jobbigt läge för mig som i vanliga fall är lika underbart harmoniskt fulländad som de baltiska sexualundervisningsfilmerna jag har under min kudde.
Jag har i dagarna försökt sätta mig in i den allvarliga situationen som råder mellan Ryssland och Georgien.
Läst allt som finns att läsa och noggrant studerat nyhetssändningarna för att få en så bra bild av läget som möjligt.
Detta har lyckats ganska bra. Trodde jag.
Ända till jag skulle spela smart och påbörja intellektuellt samtal med mina vänner om detta hemska som utspelas i vår värld.
Jag började planenligt med att fördöma krig i alla dess former. Alla höll med. Jag följde upp med att poängtera det vansinniga i att politiska syften och intressen sätts före mänskliga värden och oskyldiga liv. Alla höll med och var djupt imponerade över min skarpa hjärna.
Ungefär här fick jag storhetsvansinne. Jag visste var min gräns låg men i min tillfälliga fartblindhet sket jag totalt i den.
"Det är ju helt sjukt det som händer i sydostessetien" sa jag.
"Sydostessetien?" sa alla frågande.
"Nej nej, jag menar sydostetien" sa jag.
"Va?"
"Alltså, sydostasien..." försökte jag.
De skakade på huvudet.
"Sydastatien..? Sydosetietien? Sydosten? Schweiz?" flämtade jag fram samtidigt som jag fick tunnelseende och blodsmak i munnen.
"Du är ju inte smart" slog mina vänner fast.
Och jag kunde bara hålla med.
Men seriöst, vad är det för ett jävla namn egentligen?? Sydossetien?? Döp skiten till Ruben ellet nåt annat lättstavat och lättuttalat istället så slipper man gestalta en efterbliven människa på förfester.
Så jävla dumt.
Men nu har jag iaf fått nyvunnen respekt för SVT:s Rickard Palm som jag tidigare inte alls haft nåt emot att mobba lite.
Jag tar nu tillbaka allt.
Rickard, jag känner din smärta och jag delar den med dig.
Det är du och jag mot världen. Och vi kommer vinna!
http://www.finest.se/userBlog/?uid=21338&beid=1016929
Tappa aldrig hoppet!
Inget allvarligt som tex cancer eller en dålig hårdag, men likväl ett jobbigt läge för mig som i vanliga fall är lika underbart harmoniskt fulländad som de baltiska sexualundervisningsfilmerna jag har under min kudde.
Jag har i dagarna försökt sätta mig in i den allvarliga situationen som råder mellan Ryssland och Georgien.
Läst allt som finns att läsa och noggrant studerat nyhetssändningarna för att få en så bra bild av läget som möjligt.
Detta har lyckats ganska bra. Trodde jag.
Ända till jag skulle spela smart och påbörja intellektuellt samtal med mina vänner om detta hemska som utspelas i vår värld.
Jag började planenligt med att fördöma krig i alla dess former. Alla höll med. Jag följde upp med att poängtera det vansinniga i att politiska syften och intressen sätts före mänskliga värden och oskyldiga liv. Alla höll med och var djupt imponerade över min skarpa hjärna.
Ungefär här fick jag storhetsvansinne. Jag visste var min gräns låg men i min tillfälliga fartblindhet sket jag totalt i den.
"Det är ju helt sjukt det som händer i sydostessetien" sa jag.
"Sydostessetien?" sa alla frågande.
"Nej nej, jag menar sydostetien" sa jag.
"Va?"
"Alltså, sydostasien..." försökte jag.
De skakade på huvudet.
"Sydastatien..? Sydosetietien? Sydosten? Schweiz?" flämtade jag fram samtidigt som jag fick tunnelseende och blodsmak i munnen.
"Du är ju inte smart" slog mina vänner fast.
Och jag kunde bara hålla med.
Men seriöst, vad är det för ett jävla namn egentligen?? Sydossetien?? Döp skiten till Ruben ellet nåt annat lättstavat och lättuttalat istället så slipper man gestalta en efterbliven människa på förfester.
Så jävla dumt.
Men nu har jag iaf fått nyvunnen respekt för SVT:s Rickard Palm som jag tidigare inte alls haft nåt emot att mobba lite.
Jag tar nu tillbaka allt.
Rickard, jag känner din smärta och jag delar den med dig.
Det är du och jag mot världen. Och vi kommer vinna!
http://www.finest.se/userBlog/?uid=21338&beid=1016929
Tappa aldrig hoppet!
So you think you can... dance?
Hahaha, så jävla skoj!
Lite skadeglädje iofs, men ändå. Den hundraprocentiga satsningen han har när han skallar golvet är ju bara beundransvärd! :)
http://www.youtube.com/watch?v=eHn1n0JJiFc&eurl=http://failblog.org/page/4/
Kan inte vara lätt. På nåt sätt.
Lite skadeglädje iofs, men ändå. Den hundraprocentiga satsningen han har när han skallar golvet är ju bara beundransvärd! :)
http://www.youtube.com/watch?v=eHn1n0JJiFc&eurl=http://failblog.org/page/4/
Kan inte vara lätt. På nåt sätt.
OS-uppvärmning
Ajajajaj....
Finns inte så mycket mer att säga..
http://www.youtube.com/watch?v=Bf66r0nQa0Y&eurl=http://failblog.org/page/19/
Det här med friidrott är fan inte ofarligt och ifall man inte tidigare förstått att det aldrig kan vara en bra idé att försöka studsa upp på nån lång jävla stolpe i toppfart så tar jag för givet att ni insett det nu.
Gör om, gör rätt.
Finns inte så mycket mer att säga..
http://www.youtube.com/watch?v=Bf66r0nQa0Y&eurl=http://failblog.org/page/19/
Det här med friidrott är fan inte ofarligt och ifall man inte tidigare förstått att det aldrig kan vara en bra idé att försöka studsa upp på nån lång jävla stolpe i toppfart så tar jag för givet att ni insett det nu.
Gör om, gör rätt.
Mini Me sextape
Nåt känns inte helt hundra här...
http://www.youtube.com/watch?v=81cMdbigKFA
Lite obehagligt...
Nu blir det mer OS-invigning!
Hur jävla många länder finns det egentligen?
http://www.youtube.com/watch?v=81cMdbigKFA
Lite obehagligt...
Nu blir det mer OS-invigning!
Hur jävla många länder finns det egentligen?
Ungdomsligister
När larmcentralen ringde mig var jag som vanligt på mitt skeva humör.
Redan innan de hunnit säga vad för sorts larm de hade fått in hade jag förklarat att jag önskade vara utan byxor, att jag var lika öppen för förslag som Peter Harryson på ett fatcamp samt i detalj förklarat hur jag skulle gå tillväga om ett samlagstillfälle med smiskinslag och buttplugs uppenbarade sig.
Linda på larmcentralen utgav ett smått panikslaget läte. Hon drack lite vatten, samlade sig, skrattade nervöst och förklarade att hon helst såg att jag hade byxorna på mig när jag åkte på utryckningen.
Jag blev ledsen och sårad.
Några småkids hade vandaliserat en staty. De hade sparkat, spottat och troligtvis också kissat och bajsat på den. Troligtvis hade de små liven även ollat ena handen på statyn, men det är bara mina egna personliga misstankar. Och fantasier.
Efter att jag sparkat, spottat, kissat och bajsat på snorungarna förklarade jag att detta beteende ej är önskvärt. Speciellt inte när jag jobbar. Sedan ollade jag allas händer samtidigt som jag förklarade att det är bättre att läsa bibeln än att vandalisera.
Jag värdesätter min pedagogik högt.
De förklarade att de tyckte att statyn inte var bra och representabel.
Jag förklarade att alla statyer är bra för de är gjorda av jättehårt material samt gestaltar kända och omtyckta personligheter..
Efter att ha avkrävt dem på en muta beståenda av en daimglass, deras veckopeng samt några bokmärken föreställande Bumbibjörnarna avslutade jag det hela med en träffsäker armbåge på den minsta tjejen med löfte om att mer fysisk bestraffning finns att hämta.
Sedan stal jag deras busskort, knöt ihop deras skosnören och jagade iväg dem i mörkret.
Sedan onanerade jag till min egen förträfflighet.
Nu är jag hemma med en white russian i handen, fotboll på tv:n och en stillbild av Wallraff på datorn.
Livet är gött!
Redan innan de hunnit säga vad för sorts larm de hade fått in hade jag förklarat att jag önskade vara utan byxor, att jag var lika öppen för förslag som Peter Harryson på ett fatcamp samt i detalj förklarat hur jag skulle gå tillväga om ett samlagstillfälle med smiskinslag och buttplugs uppenbarade sig.
Linda på larmcentralen utgav ett smått panikslaget läte. Hon drack lite vatten, samlade sig, skrattade nervöst och förklarade att hon helst såg att jag hade byxorna på mig när jag åkte på utryckningen.
Jag blev ledsen och sårad.
Några småkids hade vandaliserat en staty. De hade sparkat, spottat och troligtvis också kissat och bajsat på den. Troligtvis hade de små liven även ollat ena handen på statyn, men det är bara mina egna personliga misstankar. Och fantasier.
Efter att jag sparkat, spottat, kissat och bajsat på snorungarna förklarade jag att detta beteende ej är önskvärt. Speciellt inte när jag jobbar. Sedan ollade jag allas händer samtidigt som jag förklarade att det är bättre att läsa bibeln än att vandalisera.
Jag värdesätter min pedagogik högt.
De förklarade att de tyckte att statyn inte var bra och representabel.
Jag förklarade att alla statyer är bra för de är gjorda av jättehårt material samt gestaltar kända och omtyckta personligheter..
Efter att ha avkrävt dem på en muta beståenda av en daimglass, deras veckopeng samt några bokmärken föreställande Bumbibjörnarna avslutade jag det hela med en träffsäker armbåge på den minsta tjejen med löfte om att mer fysisk bestraffning finns att hämta.
Sedan stal jag deras busskort, knöt ihop deras skosnören och jagade iväg dem i mörkret.
Sedan onanerade jag till min egen förträfflighet.
Nu är jag hemma med en white russian i handen, fotboll på tv:n och en stillbild av Wallraff på datorn.
Livet är gött!
Me pee
Om man under den 10 sekunder långa utomhusurineringen forceras två meter åt sidan av våldsamma kastvindar, halvt om halvt snubblar på sig själv och är nästan löjligt nära att kissa ner halva kroppshyddan så blåser det ganska bra.
Om man under den 10 sekunder långa utomhusurineringen bevittnar hur ens stolta kön blir svårt chockskadat av de aggressiva regndropparna som, med dödlig ackuratess och svidande effektivitet, slår ner på precis rätt (eller fel) ställe kontinuerligt med medföljande otillfredställande urinering som följd så regnar det ganska bra.
Om man under den 10 sekunder långa utomhusurineringen i sann Matrix-anda iakttar en liten björkkvist som lossnar från sitt träd och sakta närmar sig ens blottade lem för att avsluta med att snyggt snurra runt och daska till rakt över ej lämpligt ställe så har man en jävla otur.
Om man under den 10 sekunder långa utomhusurineringen kombinerar dessa tre och dessutom tvingas upprepa sitt könsviftande agerande till och från under hela natten så suger natten ganska bra.
Nu ska jag be min penis om ursäkt, gnugga ner mig en halvmil under täcket och totaldäcka.
Fast först ska jag kissa inomhus.
Om man under den 10 sekunder långa utomhusurineringen bevittnar hur ens stolta kön blir svårt chockskadat av de aggressiva regndropparna som, med dödlig ackuratess och svidande effektivitet, slår ner på precis rätt (eller fel) ställe kontinuerligt med medföljande otillfredställande urinering som följd så regnar det ganska bra.
Om man under den 10 sekunder långa utomhusurineringen i sann Matrix-anda iakttar en liten björkkvist som lossnar från sitt träd och sakta närmar sig ens blottade lem för att avsluta med att snyggt snurra runt och daska till rakt över ej lämpligt ställe så har man en jävla otur.
Om man under den 10 sekunder långa utomhusurineringen kombinerar dessa tre och dessutom tvingas upprepa sitt könsviftande agerande till och från under hela natten så suger natten ganska bra.
Nu ska jag be min penis om ursäkt, gnugga ner mig en halvmil under täcket och totaldäcka.
Fast först ska jag kissa inomhus.
Gaysex och terrorbrott
Ibland händer det. En situation som gör att man stannar upp. Reflekterar. Tänker till lite extra.
Har jag gjort något fel? Har jag gjort något olagligt? På senare tid?
Eller som idag; är jag terrormisstänkt? Eller kanske bara en misstänkt homosexuell prostituerad?
För nån dag sedan skulle jag föra över pengar till min kompis som jag åkte till Göteborg med.
Eftersom han är innehavare av en deffekt och onaniskadad hjärna med simpla dampfunktioner litade jag inte helt på hans förmedlande av kontonummer (med all rätt skulle det visa sig) utan valde istället att föra över den nätta summan av 10 kr till kontonummerschansningen han bidrog med.
Som personlig text skrev jag cashelicash, så han skulle vara säker på att det var mig dessa unika 10 kr kom från.
Detta fick dock honom att reagera lite då han ansåg det som mindre lämpligt att jag skrivit cashelicash som text då denna text kommer synas ifall skatteverket eller annan hög och troligtvis impotent instans skulle intressera sig för hans privata konto.
Han lät mig veta att han tyckte det var ytterst olämpligt och givetvis lovade jag att inte skriva cashelicash nästa gång.
Ett löfte jag givetvis höll.
Gaysex var ordet jag skrev nästa gång. Lite vardagshumor enligt mig.
Jag tänkte att eftersom han är min (om man nu kan säga så här när man är 26 år utan att bli totalt utfryst) bäste vän och har så varit sedan mellanstadiet, att han kanske borde känt till jag inte kan låta ett sådant tillfälle passera obemärkt.
Han förstod dock inte alls. Istället började han yra om hur det skulle se ut på hans kontoutdrag om han först fått in sin lön som inte var jättehög och sedan direkt efter fått en insättning på hyfsat högt belopp med motiveringen "gaysex".
"De kommer ju tro att jag har sålt gaysex!!" utbrast han.
"Hahahaha, detta är sjukt kul" kontrade jag.
"Eller så kommer de tro att jag har köpt gaysex!" följde han upp.
"Hahahaha, detta är det bästa jag gjort denna sommaren" kved jag fram.
"Eller att DU har köpt gaysex" får han fram, med tydlig nöjdhet i rösten.
Givetvis viftade jag bort detta. Förklarade att gaysex faktiskt var helt normal och inget att skämmas för. Även om det finns i ens kontoutdrag.
Ända tills jag skulle tanka tidigare idag.
Som vanligt langade jag fram kortet, intog min "betala bensinen"-pose och väntade på att få signera med min underutvecklade namnteckning innehållande en dold fallos.
Istället fick jag höra att mitt kort var spärrat.
Spärrat. Totalt spärrat. Jättespärrat.
Jag kunde alltså inte betala min bensin. Och den tjocka och halta damen bakom mig, som för övrigt luktade russin blandat med lejonbajs och vitvinsvinäger, suckade både en och två gånger.
Så jag vände på en femöring, fokuserade blicken och knockade kärringjäveln så bra så hon troligtvis sover än. Sen urinerade jag på henne, fes henne i ansiktet och förklarade högt och tydligt att hon var tjock och således inte hade några rättigheter inom Statoil-området vi befann oss på.
Sen la jag ett äpple på hennes panna och flög iväg.
Eller så bad jag om ursäkt, lämnade mina uppgifter likt en sexualbrottsling och åkte sedan iväg.
Tro mig när jag säger att denna resa präglades av de skummaste tankar ni någonsin kan tänka er.
Jag gick igenom hela mitt tidigare liv för att försöka komma på varför någon kan ha velat stänga av mitt kort.
Jag hade en del alternativ fast inga så allvarliga. Typ.
Sen kom jag att tänka på det jag skrivit till min vän. Gaysex.
Tänk om de trodde att jag säljer gaysex? Eller köper gaysex?
Och således stänger av mitt kort för att jag inte skulle kunna köpa eller sälja mer gaysex?
Skulle det kunna vara så?
Att nån form av secret service-instans nu fått för sig att jag är något av en P.I.M.P. när det kommer till gaysex?
Är jag en gaysexhandlare? Vad är en gaysexhandlare?
Trodde personalen på Statoil i Brunn att jag dealar gaysex? Var de isf intresserade?
Frågorna bara hopade sig och innan lösningen blev offentlig hade jag förbrukat 7 fullt funktionsdugliga kalsonger.
Nu är jag dock väldigt nöjd med att varken vara misstänkt för terrorbrott eller gaysexhandel då allt löste sig.
För tillfället.
Jag är ju jävligt nyfiken av mig.
Har jag gjort något fel? Har jag gjort något olagligt? På senare tid?
Eller som idag; är jag terrormisstänkt? Eller kanske bara en misstänkt homosexuell prostituerad?
För nån dag sedan skulle jag föra över pengar till min kompis som jag åkte till Göteborg med.
Eftersom han är innehavare av en deffekt och onaniskadad hjärna med simpla dampfunktioner litade jag inte helt på hans förmedlande av kontonummer (med all rätt skulle det visa sig) utan valde istället att föra över den nätta summan av 10 kr till kontonummerschansningen han bidrog med.
Som personlig text skrev jag cashelicash, så han skulle vara säker på att det var mig dessa unika 10 kr kom från.
Detta fick dock honom att reagera lite då han ansåg det som mindre lämpligt att jag skrivit cashelicash som text då denna text kommer synas ifall skatteverket eller annan hög och troligtvis impotent instans skulle intressera sig för hans privata konto.
Han lät mig veta att han tyckte det var ytterst olämpligt och givetvis lovade jag att inte skriva cashelicash nästa gång.
Ett löfte jag givetvis höll.
Gaysex var ordet jag skrev nästa gång. Lite vardagshumor enligt mig.
Jag tänkte att eftersom han är min (om man nu kan säga så här när man är 26 år utan att bli totalt utfryst) bäste vän och har så varit sedan mellanstadiet, att han kanske borde känt till jag inte kan låta ett sådant tillfälle passera obemärkt.
Han förstod dock inte alls. Istället började han yra om hur det skulle se ut på hans kontoutdrag om han först fått in sin lön som inte var jättehög och sedan direkt efter fått en insättning på hyfsat högt belopp med motiveringen "gaysex".
"De kommer ju tro att jag har sålt gaysex!!" utbrast han.
"Hahahaha, detta är sjukt kul" kontrade jag.
"Eller så kommer de tro att jag har köpt gaysex!" följde han upp.
"Hahahaha, detta är det bästa jag gjort denna sommaren" kved jag fram.
"Eller att DU har köpt gaysex" får han fram, med tydlig nöjdhet i rösten.
Givetvis viftade jag bort detta. Förklarade att gaysex faktiskt var helt normal och inget att skämmas för. Även om det finns i ens kontoutdrag.
Ända tills jag skulle tanka tidigare idag.
Som vanligt langade jag fram kortet, intog min "betala bensinen"-pose och väntade på att få signera med min underutvecklade namnteckning innehållande en dold fallos.
Istället fick jag höra att mitt kort var spärrat.
Spärrat. Totalt spärrat. Jättespärrat.
Jag kunde alltså inte betala min bensin. Och den tjocka och halta damen bakom mig, som för övrigt luktade russin blandat med lejonbajs och vitvinsvinäger, suckade både en och två gånger.
Så jag vände på en femöring, fokuserade blicken och knockade kärringjäveln så bra så hon troligtvis sover än. Sen urinerade jag på henne, fes henne i ansiktet och förklarade högt och tydligt att hon var tjock och således inte hade några rättigheter inom Statoil-området vi befann oss på.
Sen la jag ett äpple på hennes panna och flög iväg.
Eller så bad jag om ursäkt, lämnade mina uppgifter likt en sexualbrottsling och åkte sedan iväg.
Tro mig när jag säger att denna resa präglades av de skummaste tankar ni någonsin kan tänka er.
Jag gick igenom hela mitt tidigare liv för att försöka komma på varför någon kan ha velat stänga av mitt kort.
Jag hade en del alternativ fast inga så allvarliga. Typ.
Sen kom jag att tänka på det jag skrivit till min vän. Gaysex.
Tänk om de trodde att jag säljer gaysex? Eller köper gaysex?
Och således stänger av mitt kort för att jag inte skulle kunna köpa eller sälja mer gaysex?
Skulle det kunna vara så?
Att nån form av secret service-instans nu fått för sig att jag är något av en P.I.M.P. när det kommer till gaysex?
Är jag en gaysexhandlare? Vad är en gaysexhandlare?
Trodde personalen på Statoil i Brunn att jag dealar gaysex? Var de isf intresserade?
Frågorna bara hopade sig och innan lösningen blev offentlig hade jag förbrukat 7 fullt funktionsdugliga kalsonger.
Nu är jag dock väldigt nöjd med att varken vara misstänkt för terrorbrott eller gaysexhandel då allt löste sig.
För tillfället.
Jag är ju jävligt nyfiken av mig.
Hallonsnöre och hanky panky?
"Min första kyss? Ganska konstig. Hyfsat pinsam. Lite småäcklig."
Så började beskrivningen av min första närkontakt med en person av motsatt kön.
Diskussionen, som uppstod på en uteservering på söder igår, avancerade och bjöd på mer eller mindre smaskiga detaljer om tidigare erfaranheter gällande samspelet med människor innehavande av bröst och släta ben.
Ett hallonsnöre.
Inget mer, inget mindre.
Ett hallonsnöre var det som gjorde att jag för första gången fick smaka på ett par feminina läppar. Alltså läppar som varit placerade i ansiktet för er perverse hobbyrunkare där ute.
Jag hade en "tjej" när jag gick i trean. Hon var snygg, söt, snäll och populär i klassen. Hon kunde hela alfabetet och hade en skön skrivstilsteknik. Hon kunde räkna till 20 och hade kontroll över sin bajsteknik.
Jag kunde skriva "snoppen" i mitt anteckningshäfte samt rita en fin tredimensionell bild av ett par kvinnobröst. Ibland fes jag utan att vilja det och ofta sa jag konstiga saker som ingen förstod.
Detta gjorde mig således ganska ball i kompiskretsen.
Sen att kompiskretsen brukade spela kula på rasten och gunga med gungorna jättejättehögt för att "det var ballt" är en helt annan sak. Ibland frågade vi faktiskt även chans på tjejerna, givetvis med hjälp av anonyma lappar i deras bänkar men ändå.
Det jobbiga var bara att jag inte hade någon som helst aning om hur man skulle hantera en "tjej". Kompisarna hade tjejer och verkade veta exakt vad som krävdes. Jag var helt lost.
Jag hade en svag aning om att man inte skulle spöa skiten ur henne. Inte fälla krokben. Inte dra i håret. Inte säga att de var dumma.
Det ansågs också hyfsat negativt att kasta kottar eller rönnbär på henne när hon gick hem från skolan. Att mula dem i snön var tydligen också mindre bra.
Utöver detta visste jag faktiskt inte så mycket.
När hon sedan ville ha en puss kände jag mig lika avslappnad som Wallraff i ett samtal om känslor. Jag gjorde mitt allra bästa, tro mig, för att undvika någon form av feminin närkontakt. Jag använde mig av puttar, maskulina panikskrik och snabba ben för att komma undan. Ibland grät jag också.
Hade jag haft kunskap om MMA då hade jag troligtvis submittad henne på plats med ett smidigt axellås. Tyvärr var det alternativet ej aktuellt då jag på sin höjd behärskade den fina tekniken "ramla på sig själv" med tillhörande pinsam offentlig skada.
Jag lyckades dock, med mycket möda och abnormt panikslaget stort besvär, hålla ett säkert avstånd mellan mig och ett scenario innehållande pussning. Pussning kunde ju likställas med biologisk krigsföring.
Detta fram till dagen D.
En klasskompis hade födelsedagsfest. Med ballonger, serpentiner, kladdkaka och ryska posten och allt.
Det var dock inget av dessa som tvingade mig in i vuxenvärlden.
Det var istället en lek med hallonsnören.
Lekplanen var så att det skulle vara en tjej och en kille som skulle gnaga på ett jävla godissnöre från varsin sida. När de sedan möttes i mitten skulle de pussas. Och i mitt fall få hjärtsvikt, hoppa in i en vägg samt kissa lite okontrollerat i olika väderstreck.
Givetvis blev det jag och min "tjej" som skulle gnaga som galningar och efter att ha fejkat klamydia i pannan med tillhörande krav på sjukhusvistelse var jag tvungen att ställa upp. Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig varit så nervös någonsin i hela mitt liv. Ok, nu ljög jag, men ta bort ordet ärligt i meningen så stämmer det ganska bra.
Hon tuggade iaf som ett marsvin på sin sida av hallonsnöret, ivrig efter att få känna mina sensuella, nervösa och smått spastiska läppar mot sina. Jag hade däremot grava ångestkänslor blandat med en lagom dos självmordsinstinkt i kroppen när jag sakta närmade mig mitten på snöret och således hennes suktande mun. Ungefär här kom det nog ytterligare en liten skvätt manligt urin.
Hade en medeltidskanon funnits till hands hade jag laddat den i rekordfart, pulat ner krutet med en fallosliknande sak, använt flintastenar för att hooka eld och sedan blåst mitt nervösa ansikte ca 1500 km rakt upp i atmosfären.
Istället var jag tvungen att ta tjuren vid hornen.
Men direkt efter den mycket snabba pusspunkten fick flickstackaren panik, och istället för att möta mig i en sensuell och kärleksfull puss med starka Hugh Grant-kopplingar avslutade hon istället alltihop abrupt med resultatet att en del av hallonsnöret, som hon haft i sin mun, numera hängde framför mina hormonstinna läppar. I mitt nervösa tillstånd visste jag inte bättre än att ivrigt sluka hennes redan svalda hallonsnöre. Med saliv och tjejbaciller på. Säkert lite galla också.
Så min tilltänkta första kyssupplevelse slutade istället med en hyfsat nasty "jag äter det du redan ätit"-historia.
Utan varken betalning eller youtube-exponering.
Well, sånt är livet...
I guess?
Fan att man inte uppskattade kvinnligt sällskap när man var 10!
Här är iaf två låtar som jag tycker är sköna och som också passar ganska bra in på mig just nu. Typ. :)
Nanko - Lucky You
http://www.youtube.com/watch?v=hBp84wfO0TI&feature=related
Barry White - Just The Way You Are
http://www.youtube.com/watch?v=zNWNYxNJV6w
Pöss på er!
Så började beskrivningen av min första närkontakt med en person av motsatt kön.
Diskussionen, som uppstod på en uteservering på söder igår, avancerade och bjöd på mer eller mindre smaskiga detaljer om tidigare erfaranheter gällande samspelet med människor innehavande av bröst och släta ben.
Ett hallonsnöre.
Inget mer, inget mindre.
Ett hallonsnöre var det som gjorde att jag för första gången fick smaka på ett par feminina läppar. Alltså läppar som varit placerade i ansiktet för er perverse hobbyrunkare där ute.
Jag hade en "tjej" när jag gick i trean. Hon var snygg, söt, snäll och populär i klassen. Hon kunde hela alfabetet och hade en skön skrivstilsteknik. Hon kunde räkna till 20 och hade kontroll över sin bajsteknik.
Jag kunde skriva "snoppen" i mitt anteckningshäfte samt rita en fin tredimensionell bild av ett par kvinnobröst. Ibland fes jag utan att vilja det och ofta sa jag konstiga saker som ingen förstod.
Detta gjorde mig således ganska ball i kompiskretsen.
Sen att kompiskretsen brukade spela kula på rasten och gunga med gungorna jättejättehögt för att "det var ballt" är en helt annan sak. Ibland frågade vi faktiskt även chans på tjejerna, givetvis med hjälp av anonyma lappar i deras bänkar men ändå.
Det jobbiga var bara att jag inte hade någon som helst aning om hur man skulle hantera en "tjej". Kompisarna hade tjejer och verkade veta exakt vad som krävdes. Jag var helt lost.
Jag hade en svag aning om att man inte skulle spöa skiten ur henne. Inte fälla krokben. Inte dra i håret. Inte säga att de var dumma.
Det ansågs också hyfsat negativt att kasta kottar eller rönnbär på henne när hon gick hem från skolan. Att mula dem i snön var tydligen också mindre bra.
Utöver detta visste jag faktiskt inte så mycket.
När hon sedan ville ha en puss kände jag mig lika avslappnad som Wallraff i ett samtal om känslor. Jag gjorde mitt allra bästa, tro mig, för att undvika någon form av feminin närkontakt. Jag använde mig av puttar, maskulina panikskrik och snabba ben för att komma undan. Ibland grät jag också.
Hade jag haft kunskap om MMA då hade jag troligtvis submittad henne på plats med ett smidigt axellås. Tyvärr var det alternativet ej aktuellt då jag på sin höjd behärskade den fina tekniken "ramla på sig själv" med tillhörande pinsam offentlig skada.
Jag lyckades dock, med mycket möda och abnormt panikslaget stort besvär, hålla ett säkert avstånd mellan mig och ett scenario innehållande pussning. Pussning kunde ju likställas med biologisk krigsföring.
Detta fram till dagen D.
En klasskompis hade födelsedagsfest. Med ballonger, serpentiner, kladdkaka och ryska posten och allt.
Det var dock inget av dessa som tvingade mig in i vuxenvärlden.
Det var istället en lek med hallonsnören.
Lekplanen var så att det skulle vara en tjej och en kille som skulle gnaga på ett jävla godissnöre från varsin sida. När de sedan möttes i mitten skulle de pussas. Och i mitt fall få hjärtsvikt, hoppa in i en vägg samt kissa lite okontrollerat i olika väderstreck.
Givetvis blev det jag och min "tjej" som skulle gnaga som galningar och efter att ha fejkat klamydia i pannan med tillhörande krav på sjukhusvistelse var jag tvungen att ställa upp. Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig varit så nervös någonsin i hela mitt liv. Ok, nu ljög jag, men ta bort ordet ärligt i meningen så stämmer det ganska bra.
Hon tuggade iaf som ett marsvin på sin sida av hallonsnöret, ivrig efter att få känna mina sensuella, nervösa och smått spastiska läppar mot sina. Jag hade däremot grava ångestkänslor blandat med en lagom dos självmordsinstinkt i kroppen när jag sakta närmade mig mitten på snöret och således hennes suktande mun. Ungefär här kom det nog ytterligare en liten skvätt manligt urin.
Hade en medeltidskanon funnits till hands hade jag laddat den i rekordfart, pulat ner krutet med en fallosliknande sak, använt flintastenar för att hooka eld och sedan blåst mitt nervösa ansikte ca 1500 km rakt upp i atmosfären.
Istället var jag tvungen att ta tjuren vid hornen.
Men direkt efter den mycket snabba pusspunkten fick flickstackaren panik, och istället för att möta mig i en sensuell och kärleksfull puss med starka Hugh Grant-kopplingar avslutade hon istället alltihop abrupt med resultatet att en del av hallonsnöret, som hon haft i sin mun, numera hängde framför mina hormonstinna läppar. I mitt nervösa tillstånd visste jag inte bättre än att ivrigt sluka hennes redan svalda hallonsnöre. Med saliv och tjejbaciller på. Säkert lite galla också.
Så min tilltänkta första kyssupplevelse slutade istället med en hyfsat nasty "jag äter det du redan ätit"-historia.
Utan varken betalning eller youtube-exponering.
Well, sånt är livet...
I guess?
Fan att man inte uppskattade kvinnligt sällskap när man var 10!
Här är iaf två låtar som jag tycker är sköna och som också passar ganska bra in på mig just nu. Typ. :)
Nanko - Lucky You
http://www.youtube.com/watch?v=hBp84wfO0TI&feature=related
Barry White - Just The Way You Are
http://www.youtube.com/watch?v=zNWNYxNJV6w
Pöss på er!
Konstig? Jag?
Är jag verkligen konstig?
Jag har på senare tid fått höra från mer än ett håll att jag skulle vara en konstig människa.
Trevlig, rolig, snäll och generös förvisso.
Men konstig. Jättekonstig.
Detta har fått mig att börja tänka lite. Tänka lite på mig själv, på min situation. Men mest av allt på alla dessa jävla miffon som påstår att jag skulle vara konstig.
Jag är inte konstig. Jag är bra. Jättebra. På alla sätt. Lite annorlunda, javisst, men jättebra. Jättejättebra. Verkligen.
Som bevis för att jag inte är konstig hade jag därför tänkt att dela med mig av en del situationer som jag varit vittne till på senare tid. Dessa situationer kan utan problem anses som konstiga. De inblandade i situationerna kan också anses som konstiga. I vissa fall även lite läskiga.
Här är några exempel på verkig konstighet:
1: Drottninggatan.
En man kommer halvspringande. Från håll hör jag lite konstiga läten som närmast kan liknas vid en brunstig älg eller en nyligen påsatt Wallraff. Efter några sekunder kan jag urskilja att mannen yttrar meningen "vilda små tjädrar".
Han yttrar dessa ord med en näst intill euforisk inlevelse samtidigt som han sätter fart mot en lyktstolpe i närheten.
Folk börjar reagera med blandat resultat samtidigt som han närmar sig den utvalda stolpen. Väl framme börjar han snurra runt stolpen samtidigt som han krampaktigt håller sig fast vid densamme med högerhanden. Hela tiden utbrister han i ett ivrigt "vilda små tjädrar".
Efter ett tag springer han iväg i rikting mot gamla stan.
Detta är konstigt.
2: Tumba Centrum.
En ung man, mellan 25-30 år, åker rullskridskor vid bussterminalen. Probemet är bara att han inte har några rullskridskor.
Hans teknik är dock fulländad och han bjuder tom på några väl inövade och smidigt utförda piruetter som avslutas med en nästan oförskämt nöjd min blandad med den sedvanliga "jag har ingen aning om var jag är"-looken.
Vid samtal förtäljer han att han tränar inför OS i Peking som ska gå av stapeln i augusti och att han på särskilt uppdrag av presidenten nu måste komma i toppform.
Detta är konstigt.
3: Mariatorget.
En man i åldern 35-45 år står och äter en hamburgare. När jag förklarar att han måste åka hem för att det är stängningsdags blir han först väldigt ledsen. När jag förklarar att han gärna får ta med sig sin hamburgare blir han istället förvånad och förvirrad.
"Jag har ju beställt en korv med bröd" säger han.
Detta är konstigt.
4: Tullinge.
En ung man promenerar mitt i vägen. Efter ett ömt samtal med tillhörande tillrättavisning om att han borde förlägga sin promenad till trottoaren inser han sin miss och väljer istället cykelbanan. Efter lite kel med efterföljande uppmaning om att använda trottoaren istället förstår han och väljer således att... hoppa rakt ut i gatan igen. När han förstår att detta inte är godtagbart blir han förvirrad, frågar vad klockan är och vill erbjuda en Snickers för sällskapet han ofrivilligt fått.
Detta är konstigt.
5: Liljeholmen.
En man i åldern 45-50 år står före mig i kön till Systembolaget. Han är påtagligt alkoholpåverkad.
När det blir hans tur frågar kassörskan honom om han är påverkad. Han svarar nekande. Hon följer upp med den fullt relevanta frågan varför han inte kan står rakt samt varför han sluddrar okontrollerat.
Hans svar är att han var spiknykter när han ställde sig i kön och vad som hände sen har han ingen aning om.
Detta är konstigt.
6: Solberga.
Telefonsamtal till min mobil. En kvinnlig röst hälsar och förklarar att hon önskar lite vänskaplig kroppskontakt då hon intagit alkoholhaltiga drycker. Jag tackar vänligt men bestämt nej och önskar henne lycka till i sin framtida jakt efter manlig fägring.
"Du är ju dum i huvudet" förklarar hon med kärlek i rösten.
Detta är konstigt.
Med detta vill jag alltså säga att jag inte är konstig. Inte på ett negativt sätt iaf.
Jag är en säregen person som gillar att ha kul och få andra att må bra och trivas.
Jag har ingen fetisch för lyktstolpar eller imaginära rullskridskor, jag är bara en vanlig snubbe från södra sidan som ibland kan verka onaturligt avslappnad.
Onani är min tillflyktsort och allmän förvirring min bäste vän.
Pöss på er!
Jag har på senare tid fått höra från mer än ett håll att jag skulle vara en konstig människa.
Trevlig, rolig, snäll och generös förvisso.
Men konstig. Jättekonstig.
Detta har fått mig att börja tänka lite. Tänka lite på mig själv, på min situation. Men mest av allt på alla dessa jävla miffon som påstår att jag skulle vara konstig.
Jag är inte konstig. Jag är bra. Jättebra. På alla sätt. Lite annorlunda, javisst, men jättebra. Jättejättebra. Verkligen.
Som bevis för att jag inte är konstig hade jag därför tänkt att dela med mig av en del situationer som jag varit vittne till på senare tid. Dessa situationer kan utan problem anses som konstiga. De inblandade i situationerna kan också anses som konstiga. I vissa fall även lite läskiga.
Här är några exempel på verkig konstighet:
1: Drottninggatan.
En man kommer halvspringande. Från håll hör jag lite konstiga läten som närmast kan liknas vid en brunstig älg eller en nyligen påsatt Wallraff. Efter några sekunder kan jag urskilja att mannen yttrar meningen "vilda små tjädrar".
Han yttrar dessa ord med en näst intill euforisk inlevelse samtidigt som han sätter fart mot en lyktstolpe i närheten.
Folk börjar reagera med blandat resultat samtidigt som han närmar sig den utvalda stolpen. Väl framme börjar han snurra runt stolpen samtidigt som han krampaktigt håller sig fast vid densamme med högerhanden. Hela tiden utbrister han i ett ivrigt "vilda små tjädrar".
Efter ett tag springer han iväg i rikting mot gamla stan.
Detta är konstigt.
2: Tumba Centrum.
En ung man, mellan 25-30 år, åker rullskridskor vid bussterminalen. Probemet är bara att han inte har några rullskridskor.
Hans teknik är dock fulländad och han bjuder tom på några väl inövade och smidigt utförda piruetter som avslutas med en nästan oförskämt nöjd min blandad med den sedvanliga "jag har ingen aning om var jag är"-looken.
Vid samtal förtäljer han att han tränar inför OS i Peking som ska gå av stapeln i augusti och att han på särskilt uppdrag av presidenten nu måste komma i toppform.
Detta är konstigt.
3: Mariatorget.
En man i åldern 35-45 år står och äter en hamburgare. När jag förklarar att han måste åka hem för att det är stängningsdags blir han först väldigt ledsen. När jag förklarar att han gärna får ta med sig sin hamburgare blir han istället förvånad och förvirrad.
"Jag har ju beställt en korv med bröd" säger han.
Detta är konstigt.
4: Tullinge.
En ung man promenerar mitt i vägen. Efter ett ömt samtal med tillhörande tillrättavisning om att han borde förlägga sin promenad till trottoaren inser han sin miss och väljer istället cykelbanan. Efter lite kel med efterföljande uppmaning om att använda trottoaren istället förstår han och väljer således att... hoppa rakt ut i gatan igen. När han förstår att detta inte är godtagbart blir han förvirrad, frågar vad klockan är och vill erbjuda en Snickers för sällskapet han ofrivilligt fått.
Detta är konstigt.
5: Liljeholmen.
En man i åldern 45-50 år står före mig i kön till Systembolaget. Han är påtagligt alkoholpåverkad.
När det blir hans tur frågar kassörskan honom om han är påverkad. Han svarar nekande. Hon följer upp med den fullt relevanta frågan varför han inte kan står rakt samt varför han sluddrar okontrollerat.
Hans svar är att han var spiknykter när han ställde sig i kön och vad som hände sen har han ingen aning om.
Detta är konstigt.
6: Solberga.
Telefonsamtal till min mobil. En kvinnlig röst hälsar och förklarar att hon önskar lite vänskaplig kroppskontakt då hon intagit alkoholhaltiga drycker. Jag tackar vänligt men bestämt nej och önskar henne lycka till i sin framtida jakt efter manlig fägring.
"Du är ju dum i huvudet" förklarar hon med kärlek i rösten.
Detta är konstigt.
Med detta vill jag alltså säga att jag inte är konstig. Inte på ett negativt sätt iaf.
Jag är en säregen person som gillar att ha kul och få andra att må bra och trivas.
Jag har ingen fetisch för lyktstolpar eller imaginära rullskridskor, jag är bara en vanlig snubbe från södra sidan som ibland kan verka onaturligt avslappnad.
Onani är min tillflyktsort och allmän förvirring min bäste vän.
Pöss på er!
Finn ett fel
Reservationsnummer: JQSHLF.
Den som hittar ett nummer här får ett blåsjobb av Wallraff.
För övrigt ringde en vän mig nyss och jag svarade med ordet "sköte".
Jag har inte använt ordet sköte på minst tio år, jag har inte sett ett sköte på minst lika länge och vet numera knappt hur ett sådant ser ut, än mindre vad man ska göra när man väl fått tag på ett exemplar.
Sköte är alltså väldigt främmande för mig i dagsläget.
Ändå använder jag det som hälsningsfras.
Hjälp mig?
Den som hittar ett nummer här får ett blåsjobb av Wallraff.
För övrigt ringde en vän mig nyss och jag svarade med ordet "sköte".
Jag har inte använt ordet sköte på minst tio år, jag har inte sett ett sköte på minst lika länge och vet numera knappt hur ett sådant ser ut, än mindre vad man ska göra när man väl fått tag på ett exemplar.
Sköte är alltså väldigt främmande för mig i dagsläget.
Ändå använder jag det som hälsningsfras.
Hjälp mig?
