Jag minns
Ibland kommer gamla minnen utan förvarning. Oförberedd förväntas man ta kontroll över känslorna som uppstår i stundens hetta.
Jag såg ett rönnbär på trottoaren.
Jag stannade upp och synade det. Det låg ensamt framför mig. Rund och röd med en markant kontrast mot den gråa asfalten den vilade på.
Jag hade nästan råkat kliva på det, nära att krossa det under mina numera vuxna fötter. Varit nära att behandla det så brutalt att resterna hade kunnat liknas vid en halvfärdig avrättning. Nära att trycka ut det sista av liv som fanns där inne.
Nära att inte ens se det.
Nära.
Istället stannade jag. Tittade på det. Böjde mig fram och tog upp det lilla rönnbäret och det kändes nästan som att jag räddade det från ett helvetiskt öde. Att det var jag som såg till att det inte skulle bli krossat av någon fartblind skejtare med felvänd keps eller sexualdömd långtradarchaffis med gällivarehäng och en doft av lutfisk.
Jag räddade detta rönnbär. Undan smärtsam undergång. Undan brutal överkörning. Undan livsödet att behöva sluta sina sista dagar på en grå trottoar. Anonym. Ensam. Utlämnad. Bortglömd.
Varför? För att jag är en vänlig själ? För att jag älskar naturen? För att jag hatar asfaltsdjungeln?
Nej. För att jag är sentimental. Känslosam. Mina barndomsminnen följer mig fortfarande.
Jag minns skratten, de uppsluppna och okonstlade skratten. De hjärtliga skratten. De innerliga.
Jag minns gråten, den förkrossade och ångestdrabbade gråten. Den jobbiga gråten. Den ärliga.
Jag minns min barndom.
Rönnbäret framför mina vuxna fötter hjälpte mig att minnas min barndom.
Jag trampade aldrig på rönnbäret. Krossade aldrig det under mina vuxna fötter. Lät aldrig min numera vuxna kropp göra så att rönnbäret trycktes ut på trottoaren i Västberga industriområde.
Istället tog jag upp det. Tittade på det. Rullade runt det i handen.
Log.
Mindes min barndom.
Och kastade det på ett fönster.
Det blev ingen stor smäll, nästan inget läte överhuvudtaget. Ingen stor bulgar kom utspringande med kniv och jag gjorde heller ingen ansträngning att fly.
Jag kastade bara rönnbäret. På fönstret.
Och mindes min barndom.
Jag såg ett rönnbär på trottoaren.
Jag stannade upp och synade det. Det låg ensamt framför mig. Rund och röd med en markant kontrast mot den gråa asfalten den vilade på.
Jag hade nästan råkat kliva på det, nära att krossa det under mina numera vuxna fötter. Varit nära att behandla det så brutalt att resterna hade kunnat liknas vid en halvfärdig avrättning. Nära att trycka ut det sista av liv som fanns där inne.
Nära att inte ens se det.
Nära.
Istället stannade jag. Tittade på det. Böjde mig fram och tog upp det lilla rönnbäret och det kändes nästan som att jag räddade det från ett helvetiskt öde. Att det var jag som såg till att det inte skulle bli krossat av någon fartblind skejtare med felvänd keps eller sexualdömd långtradarchaffis med gällivarehäng och en doft av lutfisk.
Jag räddade detta rönnbär. Undan smärtsam undergång. Undan brutal överkörning. Undan livsödet att behöva sluta sina sista dagar på en grå trottoar. Anonym. Ensam. Utlämnad. Bortglömd.
Varför? För att jag är en vänlig själ? För att jag älskar naturen? För att jag hatar asfaltsdjungeln?
Nej. För att jag är sentimental. Känslosam. Mina barndomsminnen följer mig fortfarande.
Jag minns skratten, de uppsluppna och okonstlade skratten. De hjärtliga skratten. De innerliga.
Jag minns gråten, den förkrossade och ångestdrabbade gråten. Den jobbiga gråten. Den ärliga.
Jag minns min barndom.
Rönnbäret framför mina vuxna fötter hjälpte mig att minnas min barndom.
Jag trampade aldrig på rönnbäret. Krossade aldrig det under mina vuxna fötter. Lät aldrig min numera vuxna kropp göra så att rönnbäret trycktes ut på trottoaren i Västberga industriområde.
Istället tog jag upp det. Tittade på det. Rullade runt det i handen.
Log.
Mindes min barndom.
Och kastade det på ett fönster.
Det blev ingen stor smäll, nästan inget läte överhuvudtaget. Ingen stor bulgar kom utspringande med kniv och jag gjorde heller ingen ansträngning att fly.
Jag kastade bara rönnbäret. På fönstret.
Och mindes min barndom.
Kommentarer
Trackback
