Gaysex och terrorbrott
Ibland händer det. En situation som gör att man stannar upp. Reflekterar. Tänker till lite extra.
Har jag gjort något fel? Har jag gjort något olagligt? På senare tid?
Eller som idag; är jag terrormisstänkt? Eller kanske bara en misstänkt homosexuell prostituerad?
För nån dag sedan skulle jag föra över pengar till min kompis som jag åkte till Göteborg med.
Eftersom han är innehavare av en deffekt och onaniskadad hjärna med simpla dampfunktioner litade jag inte helt på hans förmedlande av kontonummer (med all rätt skulle det visa sig) utan valde istället att föra över den nätta summan av 10 kr till kontonummerschansningen han bidrog med.
Som personlig text skrev jag cashelicash, så han skulle vara säker på att det var mig dessa unika 10 kr kom från.
Detta fick dock honom att reagera lite då han ansåg det som mindre lämpligt att jag skrivit cashelicash som text då denna text kommer synas ifall skatteverket eller annan hög och troligtvis impotent instans skulle intressera sig för hans privata konto.
Han lät mig veta att han tyckte det var ytterst olämpligt och givetvis lovade jag att inte skriva cashelicash nästa gång.
Ett löfte jag givetvis höll.
Gaysex var ordet jag skrev nästa gång. Lite vardagshumor enligt mig.
Jag tänkte att eftersom han är min (om man nu kan säga så här när man är 26 år utan att bli totalt utfryst) bäste vän och har så varit sedan mellanstadiet, att han kanske borde känt till jag inte kan låta ett sådant tillfälle passera obemärkt.
Han förstod dock inte alls. Istället började han yra om hur det skulle se ut på hans kontoutdrag om han först fått in sin lön som inte var jättehög och sedan direkt efter fått en insättning på hyfsat högt belopp med motiveringen "gaysex".
"De kommer ju tro att jag har sålt gaysex!!" utbrast han.
"Hahahaha, detta är sjukt kul" kontrade jag.
"Eller så kommer de tro att jag har köpt gaysex!" följde han upp.
"Hahahaha, detta är det bästa jag gjort denna sommaren" kved jag fram.
"Eller att DU har köpt gaysex" får han fram, med tydlig nöjdhet i rösten.
Givetvis viftade jag bort detta. Förklarade att gaysex faktiskt var helt normal och inget att skämmas för. Även om det finns i ens kontoutdrag.
Ända tills jag skulle tanka tidigare idag.
Som vanligt langade jag fram kortet, intog min "betala bensinen"-pose och väntade på att få signera med min underutvecklade namnteckning innehållande en dold fallos.
Istället fick jag höra att mitt kort var spärrat.
Spärrat. Totalt spärrat. Jättespärrat.
Jag kunde alltså inte betala min bensin. Och den tjocka och halta damen bakom mig, som för övrigt luktade russin blandat med lejonbajs och vitvinsvinäger, suckade både en och två gånger.
Så jag vände på en femöring, fokuserade blicken och knockade kärringjäveln så bra så hon troligtvis sover än. Sen urinerade jag på henne, fes henne i ansiktet och förklarade högt och tydligt att hon var tjock och således inte hade några rättigheter inom Statoil-området vi befann oss på.
Sen la jag ett äpple på hennes panna och flög iväg.
Eller så bad jag om ursäkt, lämnade mina uppgifter likt en sexualbrottsling och åkte sedan iväg.
Tro mig när jag säger att denna resa präglades av de skummaste tankar ni någonsin kan tänka er.
Jag gick igenom hela mitt tidigare liv för att försöka komma på varför någon kan ha velat stänga av mitt kort.
Jag hade en del alternativ fast inga så allvarliga. Typ.
Sen kom jag att tänka på det jag skrivit till min vän. Gaysex.
Tänk om de trodde att jag säljer gaysex? Eller köper gaysex?
Och således stänger av mitt kort för att jag inte skulle kunna köpa eller sälja mer gaysex?
Skulle det kunna vara så?
Att nån form av secret service-instans nu fått för sig att jag är något av en P.I.M.P. när det kommer till gaysex?
Är jag en gaysexhandlare? Vad är en gaysexhandlare?
Trodde personalen på Statoil i Brunn att jag dealar gaysex? Var de isf intresserade?
Frågorna bara hopade sig och innan lösningen blev offentlig hade jag förbrukat 7 fullt funktionsdugliga kalsonger.
Nu är jag dock väldigt nöjd med att varken vara misstänkt för terrorbrott eller gaysexhandel då allt löste sig.
För tillfället.
Jag är ju jävligt nyfiken av mig.
Har jag gjort något fel? Har jag gjort något olagligt? På senare tid?
Eller som idag; är jag terrormisstänkt? Eller kanske bara en misstänkt homosexuell prostituerad?
För nån dag sedan skulle jag föra över pengar till min kompis som jag åkte till Göteborg med.
Eftersom han är innehavare av en deffekt och onaniskadad hjärna med simpla dampfunktioner litade jag inte helt på hans förmedlande av kontonummer (med all rätt skulle det visa sig) utan valde istället att föra över den nätta summan av 10 kr till kontonummerschansningen han bidrog med.
Som personlig text skrev jag cashelicash, så han skulle vara säker på att det var mig dessa unika 10 kr kom från.
Detta fick dock honom att reagera lite då han ansåg det som mindre lämpligt att jag skrivit cashelicash som text då denna text kommer synas ifall skatteverket eller annan hög och troligtvis impotent instans skulle intressera sig för hans privata konto.
Han lät mig veta att han tyckte det var ytterst olämpligt och givetvis lovade jag att inte skriva cashelicash nästa gång.
Ett löfte jag givetvis höll.
Gaysex var ordet jag skrev nästa gång. Lite vardagshumor enligt mig.
Jag tänkte att eftersom han är min (om man nu kan säga så här när man är 26 år utan att bli totalt utfryst) bäste vän och har så varit sedan mellanstadiet, att han kanske borde känt till jag inte kan låta ett sådant tillfälle passera obemärkt.
Han förstod dock inte alls. Istället började han yra om hur det skulle se ut på hans kontoutdrag om han först fått in sin lön som inte var jättehög och sedan direkt efter fått en insättning på hyfsat högt belopp med motiveringen "gaysex".
"De kommer ju tro att jag har sålt gaysex!!" utbrast han.
"Hahahaha, detta är sjukt kul" kontrade jag.
"Eller så kommer de tro att jag har köpt gaysex!" följde han upp.
"Hahahaha, detta är det bästa jag gjort denna sommaren" kved jag fram.
"Eller att DU har köpt gaysex" får han fram, med tydlig nöjdhet i rösten.
Givetvis viftade jag bort detta. Förklarade att gaysex faktiskt var helt normal och inget att skämmas för. Även om det finns i ens kontoutdrag.
Ända tills jag skulle tanka tidigare idag.
Som vanligt langade jag fram kortet, intog min "betala bensinen"-pose och väntade på att få signera med min underutvecklade namnteckning innehållande en dold fallos.
Istället fick jag höra att mitt kort var spärrat.
Spärrat. Totalt spärrat. Jättespärrat.
Jag kunde alltså inte betala min bensin. Och den tjocka och halta damen bakom mig, som för övrigt luktade russin blandat med lejonbajs och vitvinsvinäger, suckade både en och två gånger.
Så jag vände på en femöring, fokuserade blicken och knockade kärringjäveln så bra så hon troligtvis sover än. Sen urinerade jag på henne, fes henne i ansiktet och förklarade högt och tydligt att hon var tjock och således inte hade några rättigheter inom Statoil-området vi befann oss på.
Sen la jag ett äpple på hennes panna och flög iväg.
Eller så bad jag om ursäkt, lämnade mina uppgifter likt en sexualbrottsling och åkte sedan iväg.
Tro mig när jag säger att denna resa präglades av de skummaste tankar ni någonsin kan tänka er.
Jag gick igenom hela mitt tidigare liv för att försöka komma på varför någon kan ha velat stänga av mitt kort.
Jag hade en del alternativ fast inga så allvarliga. Typ.
Sen kom jag att tänka på det jag skrivit till min vän. Gaysex.
Tänk om de trodde att jag säljer gaysex? Eller köper gaysex?
Och således stänger av mitt kort för att jag inte skulle kunna köpa eller sälja mer gaysex?
Skulle det kunna vara så?
Att nån form av secret service-instans nu fått för sig att jag är något av en P.I.M.P. när det kommer till gaysex?
Är jag en gaysexhandlare? Vad är en gaysexhandlare?
Trodde personalen på Statoil i Brunn att jag dealar gaysex? Var de isf intresserade?
Frågorna bara hopade sig och innan lösningen blev offentlig hade jag förbrukat 7 fullt funktionsdugliga kalsonger.
Nu är jag dock väldigt nöjd med att varken vara misstänkt för terrorbrott eller gaysexhandel då allt löste sig.
För tillfället.
Jag är ju jävligt nyfiken av mig.
Hallonsnöre och hanky panky?
"Min första kyss? Ganska konstig. Hyfsat pinsam. Lite småäcklig."
Så började beskrivningen av min första närkontakt med en person av motsatt kön.
Diskussionen, som uppstod på en uteservering på söder igår, avancerade och bjöd på mer eller mindre smaskiga detaljer om tidigare erfaranheter gällande samspelet med människor innehavande av bröst och släta ben.
Ett hallonsnöre.
Inget mer, inget mindre.
Ett hallonsnöre var det som gjorde att jag för första gången fick smaka på ett par feminina läppar. Alltså läppar som varit placerade i ansiktet för er perverse hobbyrunkare där ute.
Jag hade en "tjej" när jag gick i trean. Hon var snygg, söt, snäll och populär i klassen. Hon kunde hela alfabetet och hade en skön skrivstilsteknik. Hon kunde räkna till 20 och hade kontroll över sin bajsteknik.
Jag kunde skriva "snoppen" i mitt anteckningshäfte samt rita en fin tredimensionell bild av ett par kvinnobröst. Ibland fes jag utan att vilja det och ofta sa jag konstiga saker som ingen förstod.
Detta gjorde mig således ganska ball i kompiskretsen.
Sen att kompiskretsen brukade spela kula på rasten och gunga med gungorna jättejättehögt för att "det var ballt" är en helt annan sak. Ibland frågade vi faktiskt även chans på tjejerna, givetvis med hjälp av anonyma lappar i deras bänkar men ändå.
Det jobbiga var bara att jag inte hade någon som helst aning om hur man skulle hantera en "tjej". Kompisarna hade tjejer och verkade veta exakt vad som krävdes. Jag var helt lost.
Jag hade en svag aning om att man inte skulle spöa skiten ur henne. Inte fälla krokben. Inte dra i håret. Inte säga att de var dumma.
Det ansågs också hyfsat negativt att kasta kottar eller rönnbär på henne när hon gick hem från skolan. Att mula dem i snön var tydligen också mindre bra.
Utöver detta visste jag faktiskt inte så mycket.
När hon sedan ville ha en puss kände jag mig lika avslappnad som Wallraff i ett samtal om känslor. Jag gjorde mitt allra bästa, tro mig, för att undvika någon form av feminin närkontakt. Jag använde mig av puttar, maskulina panikskrik och snabba ben för att komma undan. Ibland grät jag också.
Hade jag haft kunskap om MMA då hade jag troligtvis submittad henne på plats med ett smidigt axellås. Tyvärr var det alternativet ej aktuellt då jag på sin höjd behärskade den fina tekniken "ramla på sig själv" med tillhörande pinsam offentlig skada.
Jag lyckades dock, med mycket möda och abnormt panikslaget stort besvär, hålla ett säkert avstånd mellan mig och ett scenario innehållande pussning. Pussning kunde ju likställas med biologisk krigsföring.
Detta fram till dagen D.
En klasskompis hade födelsedagsfest. Med ballonger, serpentiner, kladdkaka och ryska posten och allt.
Det var dock inget av dessa som tvingade mig in i vuxenvärlden.
Det var istället en lek med hallonsnören.
Lekplanen var så att det skulle vara en tjej och en kille som skulle gnaga på ett jävla godissnöre från varsin sida. När de sedan möttes i mitten skulle de pussas. Och i mitt fall få hjärtsvikt, hoppa in i en vägg samt kissa lite okontrollerat i olika väderstreck.
Givetvis blev det jag och min "tjej" som skulle gnaga som galningar och efter att ha fejkat klamydia i pannan med tillhörande krav på sjukhusvistelse var jag tvungen att ställa upp. Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig varit så nervös någonsin i hela mitt liv. Ok, nu ljög jag, men ta bort ordet ärligt i meningen så stämmer det ganska bra.
Hon tuggade iaf som ett marsvin på sin sida av hallonsnöret, ivrig efter att få känna mina sensuella, nervösa och smått spastiska läppar mot sina. Jag hade däremot grava ångestkänslor blandat med en lagom dos självmordsinstinkt i kroppen när jag sakta närmade mig mitten på snöret och således hennes suktande mun. Ungefär här kom det nog ytterligare en liten skvätt manligt urin.
Hade en medeltidskanon funnits till hands hade jag laddat den i rekordfart, pulat ner krutet med en fallosliknande sak, använt flintastenar för att hooka eld och sedan blåst mitt nervösa ansikte ca 1500 km rakt upp i atmosfären.
Istället var jag tvungen att ta tjuren vid hornen.
Men direkt efter den mycket snabba pusspunkten fick flickstackaren panik, och istället för att möta mig i en sensuell och kärleksfull puss med starka Hugh Grant-kopplingar avslutade hon istället alltihop abrupt med resultatet att en del av hallonsnöret, som hon haft i sin mun, numera hängde framför mina hormonstinna läppar. I mitt nervösa tillstånd visste jag inte bättre än att ivrigt sluka hennes redan svalda hallonsnöre. Med saliv och tjejbaciller på. Säkert lite galla också.
Så min tilltänkta första kyssupplevelse slutade istället med en hyfsat nasty "jag äter det du redan ätit"-historia.
Utan varken betalning eller youtube-exponering.
Well, sånt är livet...
I guess?
Fan att man inte uppskattade kvinnligt sällskap när man var 10!
Här är iaf två låtar som jag tycker är sköna och som också passar ganska bra in på mig just nu. Typ. :)
Nanko - Lucky You
http://www.youtube.com/watch?v=hBp84wfO0TI&feature=related
Barry White - Just The Way You Are
http://www.youtube.com/watch?v=zNWNYxNJV6w
Pöss på er!
Så började beskrivningen av min första närkontakt med en person av motsatt kön.
Diskussionen, som uppstod på en uteservering på söder igår, avancerade och bjöd på mer eller mindre smaskiga detaljer om tidigare erfaranheter gällande samspelet med människor innehavande av bröst och släta ben.
Ett hallonsnöre.
Inget mer, inget mindre.
Ett hallonsnöre var det som gjorde att jag för första gången fick smaka på ett par feminina läppar. Alltså läppar som varit placerade i ansiktet för er perverse hobbyrunkare där ute.
Jag hade en "tjej" när jag gick i trean. Hon var snygg, söt, snäll och populär i klassen. Hon kunde hela alfabetet och hade en skön skrivstilsteknik. Hon kunde räkna till 20 och hade kontroll över sin bajsteknik.
Jag kunde skriva "snoppen" i mitt anteckningshäfte samt rita en fin tredimensionell bild av ett par kvinnobröst. Ibland fes jag utan att vilja det och ofta sa jag konstiga saker som ingen förstod.
Detta gjorde mig således ganska ball i kompiskretsen.
Sen att kompiskretsen brukade spela kula på rasten och gunga med gungorna jättejättehögt för att "det var ballt" är en helt annan sak. Ibland frågade vi faktiskt även chans på tjejerna, givetvis med hjälp av anonyma lappar i deras bänkar men ändå.
Det jobbiga var bara att jag inte hade någon som helst aning om hur man skulle hantera en "tjej". Kompisarna hade tjejer och verkade veta exakt vad som krävdes. Jag var helt lost.
Jag hade en svag aning om att man inte skulle spöa skiten ur henne. Inte fälla krokben. Inte dra i håret. Inte säga att de var dumma.
Det ansågs också hyfsat negativt att kasta kottar eller rönnbär på henne när hon gick hem från skolan. Att mula dem i snön var tydligen också mindre bra.
Utöver detta visste jag faktiskt inte så mycket.
När hon sedan ville ha en puss kände jag mig lika avslappnad som Wallraff i ett samtal om känslor. Jag gjorde mitt allra bästa, tro mig, för att undvika någon form av feminin närkontakt. Jag använde mig av puttar, maskulina panikskrik och snabba ben för att komma undan. Ibland grät jag också.
Hade jag haft kunskap om MMA då hade jag troligtvis submittad henne på plats med ett smidigt axellås. Tyvärr var det alternativet ej aktuellt då jag på sin höjd behärskade den fina tekniken "ramla på sig själv" med tillhörande pinsam offentlig skada.
Jag lyckades dock, med mycket möda och abnormt panikslaget stort besvär, hålla ett säkert avstånd mellan mig och ett scenario innehållande pussning. Pussning kunde ju likställas med biologisk krigsföring.
Detta fram till dagen D.
En klasskompis hade födelsedagsfest. Med ballonger, serpentiner, kladdkaka och ryska posten och allt.
Det var dock inget av dessa som tvingade mig in i vuxenvärlden.
Det var istället en lek med hallonsnören.
Lekplanen var så att det skulle vara en tjej och en kille som skulle gnaga på ett jävla godissnöre från varsin sida. När de sedan möttes i mitten skulle de pussas. Och i mitt fall få hjärtsvikt, hoppa in i en vägg samt kissa lite okontrollerat i olika väderstreck.
Givetvis blev det jag och min "tjej" som skulle gnaga som galningar och efter att ha fejkat klamydia i pannan med tillhörande krav på sjukhusvistelse var jag tvungen att ställa upp. Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig varit så nervös någonsin i hela mitt liv. Ok, nu ljög jag, men ta bort ordet ärligt i meningen så stämmer det ganska bra.
Hon tuggade iaf som ett marsvin på sin sida av hallonsnöret, ivrig efter att få känna mina sensuella, nervösa och smått spastiska läppar mot sina. Jag hade däremot grava ångestkänslor blandat med en lagom dos självmordsinstinkt i kroppen när jag sakta närmade mig mitten på snöret och således hennes suktande mun. Ungefär här kom det nog ytterligare en liten skvätt manligt urin.
Hade en medeltidskanon funnits till hands hade jag laddat den i rekordfart, pulat ner krutet med en fallosliknande sak, använt flintastenar för att hooka eld och sedan blåst mitt nervösa ansikte ca 1500 km rakt upp i atmosfären.
Istället var jag tvungen att ta tjuren vid hornen.
Men direkt efter den mycket snabba pusspunkten fick flickstackaren panik, och istället för att möta mig i en sensuell och kärleksfull puss med starka Hugh Grant-kopplingar avslutade hon istället alltihop abrupt med resultatet att en del av hallonsnöret, som hon haft i sin mun, numera hängde framför mina hormonstinna läppar. I mitt nervösa tillstånd visste jag inte bättre än att ivrigt sluka hennes redan svalda hallonsnöre. Med saliv och tjejbaciller på. Säkert lite galla också.
Så min tilltänkta första kyssupplevelse slutade istället med en hyfsat nasty "jag äter det du redan ätit"-historia.
Utan varken betalning eller youtube-exponering.
Well, sånt är livet...
I guess?
Fan att man inte uppskattade kvinnligt sällskap när man var 10!
Här är iaf två låtar som jag tycker är sköna och som också passar ganska bra in på mig just nu. Typ. :)
Nanko - Lucky You
http://www.youtube.com/watch?v=hBp84wfO0TI&feature=related
Barry White - Just The Way You Are
http://www.youtube.com/watch?v=zNWNYxNJV6w
Pöss på er!
Konstig? Jag?
Är jag verkligen konstig?
Jag har på senare tid fått höra från mer än ett håll att jag skulle vara en konstig människa.
Trevlig, rolig, snäll och generös förvisso.
Men konstig. Jättekonstig.
Detta har fått mig att börja tänka lite. Tänka lite på mig själv, på min situation. Men mest av allt på alla dessa jävla miffon som påstår att jag skulle vara konstig.
Jag är inte konstig. Jag är bra. Jättebra. På alla sätt. Lite annorlunda, javisst, men jättebra. Jättejättebra. Verkligen.
Som bevis för att jag inte är konstig hade jag därför tänkt att dela med mig av en del situationer som jag varit vittne till på senare tid. Dessa situationer kan utan problem anses som konstiga. De inblandade i situationerna kan också anses som konstiga. I vissa fall även lite läskiga.
Här är några exempel på verkig konstighet:
1: Drottninggatan.
En man kommer halvspringande. Från håll hör jag lite konstiga läten som närmast kan liknas vid en brunstig älg eller en nyligen påsatt Wallraff. Efter några sekunder kan jag urskilja att mannen yttrar meningen "vilda små tjädrar".
Han yttrar dessa ord med en näst intill euforisk inlevelse samtidigt som han sätter fart mot en lyktstolpe i närheten.
Folk börjar reagera med blandat resultat samtidigt som han närmar sig den utvalda stolpen. Väl framme börjar han snurra runt stolpen samtidigt som han krampaktigt håller sig fast vid densamme med högerhanden. Hela tiden utbrister han i ett ivrigt "vilda små tjädrar".
Efter ett tag springer han iväg i rikting mot gamla stan.
Detta är konstigt.
2: Tumba Centrum.
En ung man, mellan 25-30 år, åker rullskridskor vid bussterminalen. Probemet är bara att han inte har några rullskridskor.
Hans teknik är dock fulländad och han bjuder tom på några väl inövade och smidigt utförda piruetter som avslutas med en nästan oförskämt nöjd min blandad med den sedvanliga "jag har ingen aning om var jag är"-looken.
Vid samtal förtäljer han att han tränar inför OS i Peking som ska gå av stapeln i augusti och att han på särskilt uppdrag av presidenten nu måste komma i toppform.
Detta är konstigt.
3: Mariatorget.
En man i åldern 35-45 år står och äter en hamburgare. När jag förklarar att han måste åka hem för att det är stängningsdags blir han först väldigt ledsen. När jag förklarar att han gärna får ta med sig sin hamburgare blir han istället förvånad och förvirrad.
"Jag har ju beställt en korv med bröd" säger han.
Detta är konstigt.
4: Tullinge.
En ung man promenerar mitt i vägen. Efter ett ömt samtal med tillhörande tillrättavisning om att han borde förlägga sin promenad till trottoaren inser han sin miss och väljer istället cykelbanan. Efter lite kel med efterföljande uppmaning om att använda trottoaren istället förstår han och väljer således att... hoppa rakt ut i gatan igen. När han förstår att detta inte är godtagbart blir han förvirrad, frågar vad klockan är och vill erbjuda en Snickers för sällskapet han ofrivilligt fått.
Detta är konstigt.
5: Liljeholmen.
En man i åldern 45-50 år står före mig i kön till Systembolaget. Han är påtagligt alkoholpåverkad.
När det blir hans tur frågar kassörskan honom om han är påverkad. Han svarar nekande. Hon följer upp med den fullt relevanta frågan varför han inte kan står rakt samt varför han sluddrar okontrollerat.
Hans svar är att han var spiknykter när han ställde sig i kön och vad som hände sen har han ingen aning om.
Detta är konstigt.
6: Solberga.
Telefonsamtal till min mobil. En kvinnlig röst hälsar och förklarar att hon önskar lite vänskaplig kroppskontakt då hon intagit alkoholhaltiga drycker. Jag tackar vänligt men bestämt nej och önskar henne lycka till i sin framtida jakt efter manlig fägring.
"Du är ju dum i huvudet" förklarar hon med kärlek i rösten.
Detta är konstigt.
Med detta vill jag alltså säga att jag inte är konstig. Inte på ett negativt sätt iaf.
Jag är en säregen person som gillar att ha kul och få andra att må bra och trivas.
Jag har ingen fetisch för lyktstolpar eller imaginära rullskridskor, jag är bara en vanlig snubbe från södra sidan som ibland kan verka onaturligt avslappnad.
Onani är min tillflyktsort och allmän förvirring min bäste vän.
Pöss på er!
Jag har på senare tid fått höra från mer än ett håll att jag skulle vara en konstig människa.
Trevlig, rolig, snäll och generös förvisso.
Men konstig. Jättekonstig.
Detta har fått mig att börja tänka lite. Tänka lite på mig själv, på min situation. Men mest av allt på alla dessa jävla miffon som påstår att jag skulle vara konstig.
Jag är inte konstig. Jag är bra. Jättebra. På alla sätt. Lite annorlunda, javisst, men jättebra. Jättejättebra. Verkligen.
Som bevis för att jag inte är konstig hade jag därför tänkt att dela med mig av en del situationer som jag varit vittne till på senare tid. Dessa situationer kan utan problem anses som konstiga. De inblandade i situationerna kan också anses som konstiga. I vissa fall även lite läskiga.
Här är några exempel på verkig konstighet:
1: Drottninggatan.
En man kommer halvspringande. Från håll hör jag lite konstiga läten som närmast kan liknas vid en brunstig älg eller en nyligen påsatt Wallraff. Efter några sekunder kan jag urskilja att mannen yttrar meningen "vilda små tjädrar".
Han yttrar dessa ord med en näst intill euforisk inlevelse samtidigt som han sätter fart mot en lyktstolpe i närheten.
Folk börjar reagera med blandat resultat samtidigt som han närmar sig den utvalda stolpen. Väl framme börjar han snurra runt stolpen samtidigt som han krampaktigt håller sig fast vid densamme med högerhanden. Hela tiden utbrister han i ett ivrigt "vilda små tjädrar".
Efter ett tag springer han iväg i rikting mot gamla stan.
Detta är konstigt.
2: Tumba Centrum.
En ung man, mellan 25-30 år, åker rullskridskor vid bussterminalen. Probemet är bara att han inte har några rullskridskor.
Hans teknik är dock fulländad och han bjuder tom på några väl inövade och smidigt utförda piruetter som avslutas med en nästan oförskämt nöjd min blandad med den sedvanliga "jag har ingen aning om var jag är"-looken.
Vid samtal förtäljer han att han tränar inför OS i Peking som ska gå av stapeln i augusti och att han på särskilt uppdrag av presidenten nu måste komma i toppform.
Detta är konstigt.
3: Mariatorget.
En man i åldern 35-45 år står och äter en hamburgare. När jag förklarar att han måste åka hem för att det är stängningsdags blir han först väldigt ledsen. När jag förklarar att han gärna får ta med sig sin hamburgare blir han istället förvånad och förvirrad.
"Jag har ju beställt en korv med bröd" säger han.
Detta är konstigt.
4: Tullinge.
En ung man promenerar mitt i vägen. Efter ett ömt samtal med tillhörande tillrättavisning om att han borde förlägga sin promenad till trottoaren inser han sin miss och väljer istället cykelbanan. Efter lite kel med efterföljande uppmaning om att använda trottoaren istället förstår han och väljer således att... hoppa rakt ut i gatan igen. När han förstår att detta inte är godtagbart blir han förvirrad, frågar vad klockan är och vill erbjuda en Snickers för sällskapet han ofrivilligt fått.
Detta är konstigt.
5: Liljeholmen.
En man i åldern 45-50 år står före mig i kön till Systembolaget. Han är påtagligt alkoholpåverkad.
När det blir hans tur frågar kassörskan honom om han är påverkad. Han svarar nekande. Hon följer upp med den fullt relevanta frågan varför han inte kan står rakt samt varför han sluddrar okontrollerat.
Hans svar är att han var spiknykter när han ställde sig i kön och vad som hände sen har han ingen aning om.
Detta är konstigt.
6: Solberga.
Telefonsamtal till min mobil. En kvinnlig röst hälsar och förklarar att hon önskar lite vänskaplig kroppskontakt då hon intagit alkoholhaltiga drycker. Jag tackar vänligt men bestämt nej och önskar henne lycka till i sin framtida jakt efter manlig fägring.
"Du är ju dum i huvudet" förklarar hon med kärlek i rösten.
Detta är konstigt.
Med detta vill jag alltså säga att jag inte är konstig. Inte på ett negativt sätt iaf.
Jag är en säregen person som gillar att ha kul och få andra att må bra och trivas.
Jag har ingen fetisch för lyktstolpar eller imaginära rullskridskor, jag är bara en vanlig snubbe från södra sidan som ibland kan verka onaturligt avslappnad.
Onani är min tillflyktsort och allmän förvirring min bäste vän.
Pöss på er!
Finn ett fel
Reservationsnummer: JQSHLF.
Den som hittar ett nummer här får ett blåsjobb av Wallraff.
För övrigt ringde en vän mig nyss och jag svarade med ordet "sköte".
Jag har inte använt ordet sköte på minst tio år, jag har inte sett ett sköte på minst lika länge och vet numera knappt hur ett sådant ser ut, än mindre vad man ska göra när man väl fått tag på ett exemplar.
Sköte är alltså väldigt främmande för mig i dagsläget.
Ändå använder jag det som hälsningsfras.
Hjälp mig?
Den som hittar ett nummer här får ett blåsjobb av Wallraff.
För övrigt ringde en vän mig nyss och jag svarade med ordet "sköte".
Jag har inte använt ordet sköte på minst tio år, jag har inte sett ett sköte på minst lika länge och vet numera knappt hur ett sådant ser ut, än mindre vad man ska göra när man väl fått tag på ett exemplar.
Sköte är alltså väldigt främmande för mig i dagsläget.
Ändå använder jag det som hälsningsfras.
Hjälp mig?
Jag är en man!
Jag har växt som människa.
Jag ser mig numera som en vuxen man med krusiga snopphår på hakan och inte som en liten späd pojke med felvänd keps, konstig röst och alldeles för ivrigt könsorgan.
Jag har länge kämpat efter att uppnå manlighet, dels genom 10 armhävningar men också genom att ladda hem ganska mycket porr.
Nu verkar det dock som att tiden äntligen är inne.
Manlighet kan gestalta sig på flera olika sätt, tex genom:
1. Ett väl genomfört samlag utan inslag av gråt eller ursäkter.
2. Ett inhandlande av valfritt verktyg i järnhandel.
3. Framgångsrikt urskiljande av vad som är stjärnskruvmejsel och vanlig skruvmejsel.
4. Misslyckande av matlagning, helst med inslag av eld och brandkårsingripande.
5. Blottad svettlukt på offentliga platser.
6. Kunskap om cirkelsåg och fördelarna med denna.
7. Konstant förnekande gällande alla slags känslor som tex ledsamhet, saknad, oro och osäkerhet.
8. Ett framgångsrikt byte av glödlampa med max en stöt samt fall från stol inblandat.
9. Förmågan att fisa obehindrat bland folk och sedan skryta om det som om man vore Nobelpristagare.
10. Total oförståelse gällande charmen med Gilmore Girls.
11. Möjligheten att kunna kasta en boll jättejättelångt alternativt få in bollen i en ring och ibland också sparka på den.
12. Pervers fascination vid bilar och allt annat som brummar lite. Ett plus om du vet vad en kamaxel är.
13. Förmågan att kunnat haft samlag med fler kvinnor än någon annan inblandad i det aktuella samtalet.
14. Att kunna nysa så högt att folk i Sörmland får hjärtflimmer, gärna med rinnande snor som resultat.
15. Att få rätt gentemot sin syster i en sakfråga gällande ens barndoms äventyr.
Jag har mer eller mindre starka kopplingar till de flesta ovanstående punkter men det var nr 15 som nyligen blev avhandlad, genomförd och utförd med positivt resultat.
Min förvirrade minisyrra fick för sig att det var en god idé att utmana min allsmäktiga hjärna i en intellektuell duell.
Eftersom jag aldrigt bangat en utmaning antog jag denna på plats. Att hon är lika smart som ett fikon i Schweiz och har en kroppshydda likt en underutvecklad eskimå hade ingen som helst påverkan.
Hon påstod iaf att en av de där grejerna man gjorde med snören när man var spädbarn kallades "tekoppen".
Jag protesterade vilt, skrek och grät, slog henne lite och kastade lite avföring. Sen förklarade jag att det faktiskt inte alls hette "tekoppen" som hennes efterblivna hjärna ville få det till. Istället hette det "kopp och fat".
För när man genomförde en framgångsrik aktion med sina snören så hade man ju faktiskt både en kopp och ett fat.
Inte bara en kopp! Och även om det nu bara hade varit en kopp, hur skulle man då kunna veta att det var en tekopp och inte en kaffekopp? Eller bara en vanlig kopp som inte hade nåt egentligt syfte?
Det visade sig sen, efter några telefonsamtal, att jag som vanligt haft rätt vilket gjorde att jag levererade den sedvanliga lipningen följt av min "jag hade rätt"-dans avslutat med ett skönt långfinger mot mongosyrran, som nu borde lärt sig att man inte tjafsar med storebrorsans knivskaprpa intellekt...
Fan vad bra jag är ibland!
Jag ser mig numera som en vuxen man med krusiga snopphår på hakan och inte som en liten späd pojke med felvänd keps, konstig röst och alldeles för ivrigt könsorgan.
Jag har länge kämpat efter att uppnå manlighet, dels genom 10 armhävningar men också genom att ladda hem ganska mycket porr.
Nu verkar det dock som att tiden äntligen är inne.
Manlighet kan gestalta sig på flera olika sätt, tex genom:
1. Ett väl genomfört samlag utan inslag av gråt eller ursäkter.
2. Ett inhandlande av valfritt verktyg i järnhandel.
3. Framgångsrikt urskiljande av vad som är stjärnskruvmejsel och vanlig skruvmejsel.
4. Misslyckande av matlagning, helst med inslag av eld och brandkårsingripande.
5. Blottad svettlukt på offentliga platser.
6. Kunskap om cirkelsåg och fördelarna med denna.
7. Konstant förnekande gällande alla slags känslor som tex ledsamhet, saknad, oro och osäkerhet.
8. Ett framgångsrikt byte av glödlampa med max en stöt samt fall från stol inblandat.
9. Förmågan att fisa obehindrat bland folk och sedan skryta om det som om man vore Nobelpristagare.
10. Total oförståelse gällande charmen med Gilmore Girls.
11. Möjligheten att kunna kasta en boll jättejättelångt alternativt få in bollen i en ring och ibland också sparka på den.
12. Pervers fascination vid bilar och allt annat som brummar lite. Ett plus om du vet vad en kamaxel är.
13. Förmågan att kunnat haft samlag med fler kvinnor än någon annan inblandad i det aktuella samtalet.
14. Att kunna nysa så högt att folk i Sörmland får hjärtflimmer, gärna med rinnande snor som resultat.
15. Att få rätt gentemot sin syster i en sakfråga gällande ens barndoms äventyr.
Jag har mer eller mindre starka kopplingar till de flesta ovanstående punkter men det var nr 15 som nyligen blev avhandlad, genomförd och utförd med positivt resultat.
Min förvirrade minisyrra fick för sig att det var en god idé att utmana min allsmäktiga hjärna i en intellektuell duell.
Eftersom jag aldrigt bangat en utmaning antog jag denna på plats. Att hon är lika smart som ett fikon i Schweiz och har en kroppshydda likt en underutvecklad eskimå hade ingen som helst påverkan.
Hon påstod iaf att en av de där grejerna man gjorde med snören när man var spädbarn kallades "tekoppen".
Jag protesterade vilt, skrek och grät, slog henne lite och kastade lite avföring. Sen förklarade jag att det faktiskt inte alls hette "tekoppen" som hennes efterblivna hjärna ville få det till. Istället hette det "kopp och fat".
För när man genomförde en framgångsrik aktion med sina snören så hade man ju faktiskt både en kopp och ett fat.
Inte bara en kopp! Och även om det nu bara hade varit en kopp, hur skulle man då kunna veta att det var en tekopp och inte en kaffekopp? Eller bara en vanlig kopp som inte hade nåt egentligt syfte?
Det visade sig sen, efter några telefonsamtal, att jag som vanligt haft rätt vilket gjorde att jag levererade den sedvanliga lipningen följt av min "jag hade rätt"-dans avslutat med ett skönt långfinger mot mongosyrran, som nu borde lärt sig att man inte tjafsar med storebrorsans knivskaprpa intellekt...
Fan vad bra jag är ibland!
Jag
"Kan inte du visa lite fler bilder på dig själv? Du är så skön och skadad men man vet ju knappt hur du ser ut."
Detta var en del av det mail jag fick och läste nu när jag loggade in på finest.
Detta är, enligt mig, stor humor. Jag ska förklara varför:
1: Jag är kille.
2: Jag är ingen modebloggare.
3: Jag är kille.
4: Jag har inga bröst.
5: Jag är kille.
6: Jag är inte sexig.
7: Ja, ni fattar grejen...
Detta gjorde dock att jag blev lite sugen på att exponera mig själv lite. Dels pga önskan från min groupie (troligtvis förståndshandikappad... sorry), dels pga att jag faktiskt inte visat så många bilder av mig själv. Men mest pga att detta ger mig en chans att vara lite seriös och visa en sida av mig själv som många inte har sett. Den djupare sidan av mig, och inte i form av mitt anus med adress Wallraff som direkt missförstod min mening.
Jag vill ju faktiskt också vara som alla de snygga och exklusiva toppbloggarna. Jag vill också fota mig själv i skumma och onaturliga scenarion, visa vad jag har på mig och förmedla min kåta uppsyn till främlingar. Gärna visa en kroppsdel man inte visste fanns och sen lägga till ett förvånat ansiktsutryck till detta.
Tänkte först berätta lite om min Göteborgsresa som var riktigt najs men eftersom mitt utseende är så eftertraktat får det bli en annan gång.
Så... här är Hamstern, i egen hög person:
Jag från sidan:
Jag underifrån med deffekt skäggväxt och misshandlad näsa:
Jag med sexig blick:
Jag med putmun och avslappnad blick:
Jag när jag minns var min näsa är:
Jag när jag leker sten, sax och påse med mig själv. Påse rocks!
Jag funderar över livet:
Jag är glad/drogad/uppsvullen:
Min bröstvårta som jag försöker dölja:
Mina trekvartsbyxor från flensost.com samt ben:
Mitt pekfinger:
Hoppas att ni nu känner att ni vet vem jag är. Ser ni mitt ben, pekfinger eller min näsa nånstans så kom fram och hälsa.
Mitt ben, pekfinger eller näsa kommer bli jätteglad!
Annars mår jag bra, livet leker och jag fick nästan en puss av en tjej i förrgår.
Det var nästan trevligt.
Detta var en del av det mail jag fick och läste nu när jag loggade in på finest.
Detta är, enligt mig, stor humor. Jag ska förklara varför:
1: Jag är kille.
2: Jag är ingen modebloggare.
3: Jag är kille.
4: Jag har inga bröst.
5: Jag är kille.
6: Jag är inte sexig.
7: Ja, ni fattar grejen...
Detta gjorde dock att jag blev lite sugen på att exponera mig själv lite. Dels pga önskan från min groupie (troligtvis förståndshandikappad... sorry), dels pga att jag faktiskt inte visat så många bilder av mig själv. Men mest pga att detta ger mig en chans att vara lite seriös och visa en sida av mig själv som många inte har sett. Den djupare sidan av mig, och inte i form av mitt anus med adress Wallraff som direkt missförstod min mening.
Jag vill ju faktiskt också vara som alla de snygga och exklusiva toppbloggarna. Jag vill också fota mig själv i skumma och onaturliga scenarion, visa vad jag har på mig och förmedla min kåta uppsyn till främlingar. Gärna visa en kroppsdel man inte visste fanns och sen lägga till ett förvånat ansiktsutryck till detta.
Tänkte först berätta lite om min Göteborgsresa som var riktigt najs men eftersom mitt utseende är så eftertraktat får det bli en annan gång.
Så... här är Hamstern, i egen hög person:
Jag från sidan:
Jag underifrån med deffekt skäggväxt och misshandlad näsa:
Jag med sexig blick:
Jag med putmun och avslappnad blick:
Jag när jag minns var min näsa är:
Jag när jag leker sten, sax och påse med mig själv. Påse rocks!
Jag funderar över livet:
Jag är glad/drogad/uppsvullen:
Min bröstvårta som jag försöker dölja:
Mina trekvartsbyxor från flensost.com samt ben:
Mitt pekfinger:
Hoppas att ni nu känner att ni vet vem jag är. Ser ni mitt ben, pekfinger eller min näsa nånstans så kom fram och hälsa.
Mitt ben, pekfinger eller näsa kommer bli jätteglad!
Annars mår jag bra, livet leker och jag fick nästan en puss av en tjej i förrgår.
Det var nästan trevligt.
Jag: Hej
Jag: Hej.
Nån annan: Du ser ut som en bög.
Jag: Hej.
Nån annan: Ööööhh.... Jag måste kissa. Kan jag kissa vid busken?
Jag: Hej.
Nån annan: Jag vill... *spya*
Jag: Hej.
Nån annan: Åt vilket håll ligger Skövde?
Jag: Hej.
Nån annan: Jag heter Mats. Var är jag?
Jag: Hej.
Nån annan: Lalalalala.... lala... lalalalala....
Jag: Hej.
Nån annan: Du är dum.
Jag: Hej.
Nån annan: Vet du vem jag är? Du bör inte tjafsa med mig.
Jag: Hej.
Nån annan: Heeeej.... heeeeeeej..... schnygging.... heeeej.... heeej... hej.... heeeeeeej........ he.... hej....
Skönt att ha ett jobb som ger mig kontakter.
Verkligen.
Nån annan: Du ser ut som en bög.
Jag: Hej.
Nån annan: Ööööhh.... Jag måste kissa. Kan jag kissa vid busken?
Jag: Hej.
Nån annan: Jag vill... *spya*
Jag: Hej.
Nån annan: Åt vilket håll ligger Skövde?
Jag: Hej.
Nån annan: Jag heter Mats. Var är jag?
Jag: Hej.
Nån annan: Lalalalala.... lala... lalalalala....
Jag: Hej.
Nån annan: Du är dum.
Jag: Hej.
Nån annan: Vet du vem jag är? Du bör inte tjafsa med mig.
Jag: Hej.
Nån annan: Heeeej.... heeeeeeej..... schnygging.... heeeej.... heeej... hej.... heeeeeeej........ he.... hej....
Skönt att ha ett jobb som ger mig kontakter.
Verkligen.
Min farmor och jag
Jag älskar min farmor. Hon är sjukt jävla grym. Hon har en humor som kan liknas vid min och att snacka med henne kan ibland vara som att snacka med mina skeva och mentalt drabbade kompisar. Vilket är ett ytterst bra betyg.
Min farmor har dock en svaghet. En akilleshäl.
Mobiltelefonen.
Mobiltelefonen är som kryptonit för min farmor. Hon vet inte hur hon ska hantera den.
När den ringer vet hon inte vad hon ska göra och när den inte ringer vet hon inte vad hon ska göra.
När hon själv ska ringa någon vet hon inte hur hon ska göra och när hon får ett sms...
Ja, när hon får ett sms kan man lika gärna skjuta sönder mobilhelvetet med en luftvärnsmissil för den lilla bilden av ett oöppnat kuvert (som uppenbarar sig på gamla mobiler när man får ett mess) kommer aldrig någonsin försvinna från displayen. Nånsin.
När jorden om 3 000 000 000 000 000 år sugs in i solen och förintas lika snabbt som Darins musikkarriär och Vintergatan frontalkrockar med nåt annat främmande solsystem kommer fortfarande det lilla oöppnade kuvertet blinka i min farmors mobil. Mänskligheten kommer ha dött ut 17 gånger om och flygande rövhål kommer regera universum innan min farmor förstår hur man läser ett sms.
Och det är sanningen.
Jag snackade med henne alldeles nyss. Vi skämtade om deffekta tvättmaskiner (som jag köpt) och misslyckade födelsedagsgratulationer (som jag stått för) och kom efter ett tag fram till att jag inte hade hennes nya mobilnummer.
Och vice versa.
Vi snackade i hemtelefonen och jag bad henne ge mig sitt nya mobilnummer.
Efter ca en jävla massa tid förstod jag att detta inte var genomförbart.
Jag bad henne då ta mitt nummer och spara det i sin mobil.
Det tyckte hon var en bra idé. Jag rabblade mina siffror för henne.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade att hon inte skulle ringa mig utan bara spara mitt nummer.
Det tyckte hon var en bra idé. Jag frågade om hon visste hur man gjorde och hon gav mig ett positivt svar.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade för henne att hon inte skulle ringa upp mig utan istället bara spara mitt nummer. Hon lät nu lite mer förvirrad än tidigare.
Jag frågade vad som stod på hennes display. Stod det nånstanns "spara" eller "spara nummer" eller liknande?
"Ja" svarade hon bestämt. "Det står spara nummer till vänster" förklarade hon.
Toppen tänkte jag och bad henne då gå in och spara mitt nummer. Hon förstod.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade på ett mycket pedagogiskt sätt att hon var dum i huvudet. Jag lät henne förstå att min uppfattning om situationen var att inga människor över 70 år borde tillåtas att ha någon form av tekniska prylar i sin ägo. Någonsin. Alls. Ever.
Hon skrattade åt mig. Sa att hon nu visste hur man gjorde. Att allt var i sin ordning.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
"Du är senil" sa jag.
"Tur att jag har skrivit ner ditt nummer på ett papper" sa min farmor.
Ja, det var väl en jävla tur.
Papper är underskattat.
Min farmor har dock en svaghet. En akilleshäl.
Mobiltelefonen.
Mobiltelefonen är som kryptonit för min farmor. Hon vet inte hur hon ska hantera den.
När den ringer vet hon inte vad hon ska göra och när den inte ringer vet hon inte vad hon ska göra.
När hon själv ska ringa någon vet hon inte hur hon ska göra och när hon får ett sms...
Ja, när hon får ett sms kan man lika gärna skjuta sönder mobilhelvetet med en luftvärnsmissil för den lilla bilden av ett oöppnat kuvert (som uppenbarar sig på gamla mobiler när man får ett mess) kommer aldrig någonsin försvinna från displayen. Nånsin.
När jorden om 3 000 000 000 000 000 år sugs in i solen och förintas lika snabbt som Darins musikkarriär och Vintergatan frontalkrockar med nåt annat främmande solsystem kommer fortfarande det lilla oöppnade kuvertet blinka i min farmors mobil. Mänskligheten kommer ha dött ut 17 gånger om och flygande rövhål kommer regera universum innan min farmor förstår hur man läser ett sms.
Och det är sanningen.
Jag snackade med henne alldeles nyss. Vi skämtade om deffekta tvättmaskiner (som jag köpt) och misslyckade födelsedagsgratulationer (som jag stått för) och kom efter ett tag fram till att jag inte hade hennes nya mobilnummer.
Och vice versa.
Vi snackade i hemtelefonen och jag bad henne ge mig sitt nya mobilnummer.
Efter ca en jävla massa tid förstod jag att detta inte var genomförbart.
Jag bad henne då ta mitt nummer och spara det i sin mobil.
Det tyckte hon var en bra idé. Jag rabblade mina siffror för henne.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade att hon inte skulle ringa mig utan bara spara mitt nummer.
Det tyckte hon var en bra idé. Jag frågade om hon visste hur man gjorde och hon gav mig ett positivt svar.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade för henne att hon inte skulle ringa upp mig utan istället bara spara mitt nummer. Hon lät nu lite mer förvirrad än tidigare.
Jag frågade vad som stod på hennes display. Stod det nånstanns "spara" eller "spara nummer" eller liknande?
"Ja" svarade hon bestämt. "Det står spara nummer till vänster" förklarade hon.
Toppen tänkte jag och bad henne då gå in och spara mitt nummer. Hon förstod.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade på ett mycket pedagogiskt sätt att hon var dum i huvudet. Jag lät henne förstå att min uppfattning om situationen var att inga människor över 70 år borde tillåtas att ha någon form av tekniska prylar i sin ägo. Någonsin. Alls. Ever.
Hon skrattade åt mig. Sa att hon nu visste hur man gjorde. Att allt var i sin ordning.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
"Du är senil" sa jag.
"Tur att jag har skrivit ner ditt nummer på ett papper" sa min farmor.
Ja, det var väl en jävla tur.
Papper är underskattat.
Who´s the boom king?
Man kan inte säga boom.
Inte på fullt allvar. Inte om man ska vara allvarlig.
Snackade just med en kompis. Han hade pratat med sitt ex i telefon.
Hon frågade honom om han "inte ville ha hennes boom längre".
Till saken hör att han tidigare hade sagt "boom shaki lack" av nån konstig anledning. Och sen börjat nynna lite vilset.
Detta fick resultatet "vill du inte ha min boom"?
http://www.youtube.com/watch?v=ZY69ID9PwcE
Who´s the boom king? I´m the boom king!
Inte på fullt allvar. Inte om man ska vara allvarlig.
Snackade just med en kompis. Han hade pratat med sitt ex i telefon.
Hon frågade honom om han "inte ville ha hennes boom längre".
Till saken hör att han tidigare hade sagt "boom shaki lack" av nån konstig anledning. Och sen börjat nynna lite vilset.
Detta fick resultatet "vill du inte ha min boom"?
http://www.youtube.com/watch?v=ZY69ID9PwcE
Who´s the boom king? I´m the boom king!
Min värld är upp och ner
Hela min värld är vänd upp och ner. Jag vet inte längre vad som är väst och vad som är grönt.
Är klockan tre på sommaren eller är det kyligt på lila? Är en burk verkligen krydda och är papper på berget?
Jag är förvirrad. Och rädd.
En historia om min kära mor har kommit upp till allmän kännedom. Med kommit upp menar jag berättats och med allmän kännedom menar jag mitt personliga medvetande.
Jag ska ta det från början.
Mina föräldrar har sedan ett år tillbaka adopterat en katt. Katten heter Smilla och är superskön. Lättskrämd och diskmaskinsfetishist iofs, men skön ändå.
Nu är det sommar. Smilla är ute och springer. Likt en vanlig katt jagar hon allt som rör sig (inklusive mina tår) och känner stark dragningskraft i att sätta tänderna i det mesta (inklusive mina tår).
För nån vecka sen hade Smilla lyckats med bedriften att fånga en liten sork. Stolt som hon var ville hon givetvis dela med sig av den fina fångsten till min kära moder.
Problemet var bara att sorken inte var riktigt död. Den var faktiskt jävligt mycket vid liv.
Min kära mor såg sorken som Smilla kommit med. Sedan såg hon också den livskraft som fortfarande fanns i det lilla livet. Livskraft i form av positiv energi och allmän kreativitet.
Sorken försökte fly, gnydde och försökte gömma sig. Det var alltså synd om sorken. Den var ju liten. Och rädd. Och full av positiv energi.
Min mamma uppfattade detta. Hon såg att sorken var rädd. Och vid liv. Och full av positiv energi. Och ville därifrån. Och hade gömt sig under en bräda.
Så givetvis.... tog hon en grilltång (?) och drog fram den stackars sorken från sitt gömställe! Och sedan bussade hon Smilla på den stackarn!
När mongokatten inte fattat att hon faktiskt skulle attackera och brutalt lemlästa den lilla gnagaren förstod min kära mor vad som höll på att hända. Min mor skred till verket. Hon visste vad som krävdes och hon tog sitt ansvar. Som matriark i sammanhanget måste hon ju ta sitt ansvar.
Så givetvis... tog hon en liten rabattspade (?) och dängade till sorkfan i huvudet!! Inte en gång, inte två gånger utan en jävla massa gånger! Överdrivet många gånger! Perverst många gånger!
Efterkonstruktionen lät att hon inte ville döda den, bara göra den tillräckligt vimmelkantig och yr för att Smilla skulle våga attackera och misshandla och till slut döda sorken. Den oskyldiga sorken. Med massa positiv energi. Och säkerligen lite humor också.
Hej. Min mamma jobbar som förskolelärare. Hon är föreståndare. Hon är en öm, omtänksam och extremt empatisk människa.
Trodde jag.
Sanningen är att hon njuter av att tillföra skada på försvarslösa små gnagare som kanske inte ens har några föräldrar att vända sig till i svåra tider. Hon anser det helt normalt och moraliskt försvarbart att dunka till dessa försvarslösa djur med en spade för att "få dem lite smågroggy" så att rovdjuret man har om husdjur kan mörda dem kallblodigt.
Jag frågade henne tidigare hur hon skulle se på det hela om jag skulle använda mig av hennes metod i mitt yrkesliv.
Jag stöter ju på ganska många fyllon så jag frågade om det kanske skulle vara en bra idé att, istället för att be dem irra iväg och kissa på sig nån annanstans, helt enkelt ta fram en liten rabattspade och helt sonika börja dänga dem i huvudet med denna.
Inte så att de dör alltså, bara så de blir "lite smågroggy".
Och när de frågar om vägen hem så dängar man bara till dem igen. Rakt av. Hårt i huvudet.
Gömmer de sig bakom en planka drar man bara fram dem med en grilltång och sen är det bara att spöa dem igen. Inget snack. Hårt och brutalt. Spade i huvudet, rakt av!
Sork med positiv energi:
Alkis med blöta kalsonger
Hon tyckte inte det verkade vara en god idé.
Kanske inte. Men det är fortfarande synd om sorken.
Och det finns en del alkisar där ute jag vill spöa med en rabattspade.
Pöss!
Är klockan tre på sommaren eller är det kyligt på lila? Är en burk verkligen krydda och är papper på berget?
Jag är förvirrad. Och rädd.
En historia om min kära mor har kommit upp till allmän kännedom. Med kommit upp menar jag berättats och med allmän kännedom menar jag mitt personliga medvetande.
Jag ska ta det från början.
Mina föräldrar har sedan ett år tillbaka adopterat en katt. Katten heter Smilla och är superskön. Lättskrämd och diskmaskinsfetishist iofs, men skön ändå.
Nu är det sommar. Smilla är ute och springer. Likt en vanlig katt jagar hon allt som rör sig (inklusive mina tår) och känner stark dragningskraft i att sätta tänderna i det mesta (inklusive mina tår).
För nån vecka sen hade Smilla lyckats med bedriften att fånga en liten sork. Stolt som hon var ville hon givetvis dela med sig av den fina fångsten till min kära moder.
Problemet var bara att sorken inte var riktigt död. Den var faktiskt jävligt mycket vid liv.
Min kära mor såg sorken som Smilla kommit med. Sedan såg hon också den livskraft som fortfarande fanns i det lilla livet. Livskraft i form av positiv energi och allmän kreativitet.
Sorken försökte fly, gnydde och försökte gömma sig. Det var alltså synd om sorken. Den var ju liten. Och rädd. Och full av positiv energi.
Min mamma uppfattade detta. Hon såg att sorken var rädd. Och vid liv. Och full av positiv energi. Och ville därifrån. Och hade gömt sig under en bräda.
Så givetvis.... tog hon en grilltång (?) och drog fram den stackars sorken från sitt gömställe! Och sedan bussade hon Smilla på den stackarn!
När mongokatten inte fattat att hon faktiskt skulle attackera och brutalt lemlästa den lilla gnagaren förstod min kära mor vad som höll på att hända. Min mor skred till verket. Hon visste vad som krävdes och hon tog sitt ansvar. Som matriark i sammanhanget måste hon ju ta sitt ansvar.
Så givetvis... tog hon en liten rabattspade (?) och dängade till sorkfan i huvudet!! Inte en gång, inte två gånger utan en jävla massa gånger! Överdrivet många gånger! Perverst många gånger!
Efterkonstruktionen lät att hon inte ville döda den, bara göra den tillräckligt vimmelkantig och yr för att Smilla skulle våga attackera och misshandla och till slut döda sorken. Den oskyldiga sorken. Med massa positiv energi. Och säkerligen lite humor också.
Hej. Min mamma jobbar som förskolelärare. Hon är föreståndare. Hon är en öm, omtänksam och extremt empatisk människa.
Trodde jag.
Sanningen är att hon njuter av att tillföra skada på försvarslösa små gnagare som kanske inte ens har några föräldrar att vända sig till i svåra tider. Hon anser det helt normalt och moraliskt försvarbart att dunka till dessa försvarslösa djur med en spade för att "få dem lite smågroggy" så att rovdjuret man har om husdjur kan mörda dem kallblodigt.
Jag frågade henne tidigare hur hon skulle se på det hela om jag skulle använda mig av hennes metod i mitt yrkesliv.
Jag stöter ju på ganska många fyllon så jag frågade om det kanske skulle vara en bra idé att, istället för att be dem irra iväg och kissa på sig nån annanstans, helt enkelt ta fram en liten rabattspade och helt sonika börja dänga dem i huvudet med denna.
Inte så att de dör alltså, bara så de blir "lite smågroggy".
Och när de frågar om vägen hem så dängar man bara till dem igen. Rakt av. Hårt i huvudet.
Gömmer de sig bakom en planka drar man bara fram dem med en grilltång och sen är det bara att spöa dem igen. Inget snack. Hårt och brutalt. Spade i huvudet, rakt av!
Sork med positiv energi:
Alkis med blöta kalsonger
Hon tyckte inte det verkade vara en god idé.
Kanske inte. Men det är fortfarande synd om sorken.
Och det finns en del alkisar där ute jag vill spöa med en rabattspade.
Pöss!
