Min farmor och jag
Jag älskar min farmor. Hon är sjukt jävla grym. Hon har en humor som kan liknas vid min och att snacka med henne kan ibland vara som att snacka med mina skeva och mentalt drabbade kompisar. Vilket är ett ytterst bra betyg.
Min farmor har dock en svaghet. En akilleshäl.
Mobiltelefonen.
Mobiltelefonen är som kryptonit för min farmor. Hon vet inte hur hon ska hantera den.
När den ringer vet hon inte vad hon ska göra och när den inte ringer vet hon inte vad hon ska göra.
När hon själv ska ringa någon vet hon inte hur hon ska göra och när hon får ett sms...
Ja, när hon får ett sms kan man lika gärna skjuta sönder mobilhelvetet med en luftvärnsmissil för den lilla bilden av ett oöppnat kuvert (som uppenbarar sig på gamla mobiler när man får ett mess) kommer aldrig någonsin försvinna från displayen. Nånsin.
När jorden om 3 000 000 000 000 000 år sugs in i solen och förintas lika snabbt som Darins musikkarriär och Vintergatan frontalkrockar med nåt annat främmande solsystem kommer fortfarande det lilla oöppnade kuvertet blinka i min farmors mobil. Mänskligheten kommer ha dött ut 17 gånger om och flygande rövhål kommer regera universum innan min farmor förstår hur man läser ett sms.
Och det är sanningen.
Jag snackade med henne alldeles nyss. Vi skämtade om deffekta tvättmaskiner (som jag köpt) och misslyckade födelsedagsgratulationer (som jag stått för) och kom efter ett tag fram till att jag inte hade hennes nya mobilnummer.
Och vice versa.
Vi snackade i hemtelefonen och jag bad henne ge mig sitt nya mobilnummer.
Efter ca en jävla massa tid förstod jag att detta inte var genomförbart.
Jag bad henne då ta mitt nummer och spara det i sin mobil.
Det tyckte hon var en bra idé. Jag rabblade mina siffror för henne.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade att hon inte skulle ringa mig utan bara spara mitt nummer.
Det tyckte hon var en bra idé. Jag frågade om hon visste hur man gjorde och hon gav mig ett positivt svar.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade för henne att hon inte skulle ringa upp mig utan istället bara spara mitt nummer. Hon lät nu lite mer förvirrad än tidigare.
Jag frågade vad som stod på hennes display. Stod det nånstanns "spara" eller "spara nummer" eller liknande?
"Ja" svarade hon bestämt. "Det står spara nummer till vänster" förklarade hon.
Toppen tänkte jag och bad henne då gå in och spara mitt nummer. Hon förstod.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade på ett mycket pedagogiskt sätt att hon var dum i huvudet. Jag lät henne förstå att min uppfattning om situationen var att inga människor över 70 år borde tillåtas att ha någon form av tekniska prylar i sin ägo. Någonsin. Alls. Ever.
Hon skrattade åt mig. Sa att hon nu visste hur man gjorde. Att allt var i sin ordning.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
"Du är senil" sa jag.
"Tur att jag har skrivit ner ditt nummer på ett papper" sa min farmor.
Ja, det var väl en jävla tur.
Papper är underskattat.
Min farmor har dock en svaghet. En akilleshäl.
Mobiltelefonen.
Mobiltelefonen är som kryptonit för min farmor. Hon vet inte hur hon ska hantera den.
När den ringer vet hon inte vad hon ska göra och när den inte ringer vet hon inte vad hon ska göra.
När hon själv ska ringa någon vet hon inte hur hon ska göra och när hon får ett sms...
Ja, när hon får ett sms kan man lika gärna skjuta sönder mobilhelvetet med en luftvärnsmissil för den lilla bilden av ett oöppnat kuvert (som uppenbarar sig på gamla mobiler när man får ett mess) kommer aldrig någonsin försvinna från displayen. Nånsin.
När jorden om 3 000 000 000 000 000 år sugs in i solen och förintas lika snabbt som Darins musikkarriär och Vintergatan frontalkrockar med nåt annat främmande solsystem kommer fortfarande det lilla oöppnade kuvertet blinka i min farmors mobil. Mänskligheten kommer ha dött ut 17 gånger om och flygande rövhål kommer regera universum innan min farmor förstår hur man läser ett sms.
Och det är sanningen.
Jag snackade med henne alldeles nyss. Vi skämtade om deffekta tvättmaskiner (som jag köpt) och misslyckade födelsedagsgratulationer (som jag stått för) och kom efter ett tag fram till att jag inte hade hennes nya mobilnummer.
Och vice versa.
Vi snackade i hemtelefonen och jag bad henne ge mig sitt nya mobilnummer.
Efter ca en jävla massa tid förstod jag att detta inte var genomförbart.
Jag bad henne då ta mitt nummer och spara det i sin mobil.
Det tyckte hon var en bra idé. Jag rabblade mina siffror för henne.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade att hon inte skulle ringa mig utan bara spara mitt nummer.
Det tyckte hon var en bra idé. Jag frågade om hon visste hur man gjorde och hon gav mig ett positivt svar.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade för henne att hon inte skulle ringa upp mig utan istället bara spara mitt nummer. Hon lät nu lite mer förvirrad än tidigare.
Jag frågade vad som stod på hennes display. Stod det nånstanns "spara" eller "spara nummer" eller liknande?
"Ja" svarade hon bestämt. "Det står spara nummer till vänster" förklarade hon.
Toppen tänkte jag och bad henne då gå in och spara mitt nummer. Hon förstod.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
Jag förklarade på ett mycket pedagogiskt sätt att hon var dum i huvudet. Jag lät henne förstå att min uppfattning om situationen var att inga människor över 70 år borde tillåtas att ha någon form av tekniska prylar i sin ägo. Någonsin. Alls. Ever.
Hon skrattade åt mig. Sa att hon nu visste hur man gjorde. Att allt var i sin ordning.
Två sekunder senare ringde min mobil. Det var min farmor.
"Du är senil" sa jag.
"Tur att jag har skrivit ner ditt nummer på ett papper" sa min farmor.
Ja, det var väl en jävla tur.
Papper är underskattat.
Kommentarer
Postat av: Vickan
Hon är så sjukt underbar!
Postat av: Superhamster
Hon regerar så hårt, ingen konkurrens what so ever! :)
Trackback
