Jag är rädd
Jag håller nu på att sota för min egen deffekthet.
Jag har länge varit medveten om att jag är väldigt bra på att skjuta saker på framtiden. Varför göra något nu när det kan göras aldrig liksom?
Även fast jag faktiskt blivit extremt mycket bättre på detta på senare tid har jag fortfarande en groteskt lång väg att gå innan jag kan klassas som seminormal.
Och idag slog detta beteende tillbaka mot mig som en brutal Tyson-höger alternativt inbakad Wallraff-fjärt.
I förrgår bevittnade jag hur en gigantisk mördarspindel tagit över en viss del av mitt tak. Likt en kommunistisk stormakt hade han fixat sitt nät och satt där och såg hotfull och ond ut.
Till saken hör att jag verkligen inte alls tycker om spindlar. Inte alls. Verkligen.
De är som herpes med åtta ben och 30 000 ögon. Yuck!!
Anyway, jag iaktog den massiva mördarmaskinen under tystnad. Granskade den noga. När jag märkte att mina skakiga knän hade utsmyckats med mitt ståtliga mansurin kände jag att det var dags att titta på något annat.
Så det gjorde jag. Och tänkte att jag minsann skulle döda denna djävulens högra hand. Fast inte förrän nästa dag. Så klart.
Dagen efter vaknade jag, rättade till mitt massiva paket, gnolade på en Backstreet Boys-dänga och blickade upp mot stället där helvetesspindeln dagen innan härskat över sitt skräckvälde (jag och min manlighet).
Den var inte där!!
Jag fick panik och kissade diagonalt. Sedan såg jag honom på en annan del av taket. Den listige jäveln hade förflyttat sig! Jag visste inte att äckelpäckelgrejer innehar egenskapen rörlighet inom ett dygn!
Förvånad och förbryllad över den listige spindeljävelns agerande såg jag det som nödvändigt att skjuta upp konfrontationen till dagen därpå, då jag skulle vara mer påläst och förberedd på vad den än hade att komma med.
Det hade alltså inget som helst med rädsla att göra. Alls. Jag är tuff. Skittuff.
Dagen efter, vilket var idag, hade jag således tagit mod till mig (läs: svept 3.5 liter whiskey och ätit roliga svampar). Jag var redo för kamp!
Jag blickade upp mot helvetespunkten. Ingen där. Blickade vidare mot den tidigare utgångspunkten för allt ont i världen. Ingen där.
Panik. Kallsvettning. Andnöd. Tunnelseende. Blodsmak i munnen. Kiss i byxan.
Spindeln var borta!
Denna gigantiska superäckliga mördarmaskin till djurdeffekt är numera spårlöst försvunnen. Jag vet inte var den är!
Det enda jag vet är att den är nånstans i min lägenhet!
Och tittar på mig. Iakttar mig. Klär av mig med sina 30 00 ögon. Skrattar.
Och bara väntar.
Lycka till med att sova i natt... :(
Jag har länge varit medveten om att jag är väldigt bra på att skjuta saker på framtiden. Varför göra något nu när det kan göras aldrig liksom?
Även fast jag faktiskt blivit extremt mycket bättre på detta på senare tid har jag fortfarande en groteskt lång väg att gå innan jag kan klassas som seminormal.
Och idag slog detta beteende tillbaka mot mig som en brutal Tyson-höger alternativt inbakad Wallraff-fjärt.
I förrgår bevittnade jag hur en gigantisk mördarspindel tagit över en viss del av mitt tak. Likt en kommunistisk stormakt hade han fixat sitt nät och satt där och såg hotfull och ond ut.
Till saken hör att jag verkligen inte alls tycker om spindlar. Inte alls. Verkligen.
De är som herpes med åtta ben och 30 000 ögon. Yuck!!
Anyway, jag iaktog den massiva mördarmaskinen under tystnad. Granskade den noga. När jag märkte att mina skakiga knän hade utsmyckats med mitt ståtliga mansurin kände jag att det var dags att titta på något annat.
Så det gjorde jag. Och tänkte att jag minsann skulle döda denna djävulens högra hand. Fast inte förrän nästa dag. Så klart.
Dagen efter vaknade jag, rättade till mitt massiva paket, gnolade på en Backstreet Boys-dänga och blickade upp mot stället där helvetesspindeln dagen innan härskat över sitt skräckvälde (jag och min manlighet).
Den var inte där!!
Jag fick panik och kissade diagonalt. Sedan såg jag honom på en annan del av taket. Den listige jäveln hade förflyttat sig! Jag visste inte att äckelpäckelgrejer innehar egenskapen rörlighet inom ett dygn!
Förvånad och förbryllad över den listige spindeljävelns agerande såg jag det som nödvändigt att skjuta upp konfrontationen till dagen därpå, då jag skulle vara mer påläst och förberedd på vad den än hade att komma med.
Det hade alltså inget som helst med rädsla att göra. Alls. Jag är tuff. Skittuff.
Dagen efter, vilket var idag, hade jag således tagit mod till mig (läs: svept 3.5 liter whiskey och ätit roliga svampar). Jag var redo för kamp!
Jag blickade upp mot helvetespunkten. Ingen där. Blickade vidare mot den tidigare utgångspunkten för allt ont i världen. Ingen där.
Panik. Kallsvettning. Andnöd. Tunnelseende. Blodsmak i munnen. Kiss i byxan.
Spindeln var borta!
Denna gigantiska superäckliga mördarmaskin till djurdeffekt är numera spårlöst försvunnen. Jag vet inte var den är!
Det enda jag vet är att den är nånstans i min lägenhet!
Och tittar på mig. Iakttar mig. Klär av mig med sina 30 00 ögon. Skrattar.
Och bara väntar.
Lycka till med att sova i natt... :(
Kommentarer
Postat av: heni
ahhhh usch!hatar spindlar!!
Postat av: Superhamster
Ja... De är ju inte riktigt mina favvodjur direkt.
Trackback
