superhamster

Idag var jag med min lillasyster till läkaren. Hon är iofs 24 år men hon ville ha sällskap och givetvis följde jag med, ett jävla ärkemongo vore man ju annars.

Dessvärre fick jag bara ca 2 timmars sömn så mitt mentala tillstånd under dagen kan man lätt ifrågasätta. Min kropp har tydligen svårare att anpassa sig till dagtid än jag trodde.

Vi kom iaf till mottagningen vid Liljeholmen vid 8, i god tid då hon inte skulle vara där förrän 8.30. Att detta var en av de tre gångerna i mitt liv då jag faktiskt hållit en tid låter vi vara osagt.

Vi kom iaf in i väntsalen och satte oss ner för att vänta. Det vi inte räknat med var den psykopatiska freak-kärringen som satt mittemot oss. Hon stirrade på oss. Hela tiden. Konstant. Utan att röra en min.
I vanliga fall brukar sådana här vardagsmongon ha vett nog att vända bort blicken när man möter den men denna avart till kvinnlig ofägring sket totalt i de oskrivna reglerna för läskighet och fortsatte helt sonika att råglo rakt på oss. Hon hade jättefula glasögon också! Och luktade sparris. Säkert.

Min syster är inte den bästa på att hålla masken. Man kan rent av säga att hon är sämst på att hålla masken. Hon har tidigare, i mitt sällskap, skrattat efterblivna och rullstolsburna rakt upp i ansiktet samt härmat en liten flicka så hennes mamma ville slå oss...

Så är min syster. Därför älskar jag henne!

Stirrkärringen gick iaf efter ett tag in till en läkare för att troligtvis få hjälp för sitt anala läckage (ja, vi snodde ett infoblad om detta) och jag och syster min började givetvis direkt beskriva i detalj hur mongo vi tyckte att hon var.
Hoppas de har ljudisolerade rum där.


Efter ett tag fick min syster komma in, jag stannade utanför. Ville inte riktigt följa med.
Min syster skulle genomgå en gastroskopi och jag tyckte redan för synd om henne innan så jag skulle inte gjort mig bra inne i rummet.

När hon väl kom ut igen såg hon ganska drabbad ut. Man såg att hon hade gråtit lite och att hon inte kände sig helt bra. Känslan jag fick då kan jämställas med känslan av att få sin mjälte utryckt ur kroppen och sen tvingas se på när Kubas vollyboll-landslag smashar den med full kraft ner i en kokande kastrull med fisksoppa.
Jag gillar inte fisksoppa. Alls.

Till saken hör att min syster är det absolut viktigaste för mig. Hon betyder sjukt mycket för mig. När hon därför inte ser ut att må så bra så sjunker således mitt välbefinnande med snuskigt många procent.

Som tur var kände hon sig bättre ganska snart och lyckades tom spurta ifrån mig till tvärbanan. Snorunge!

Efter detta käkade vi den äckligaste youghurten jag nånsin smakat (och ändå köpte jag hela 11 blåbär för sammanlagt 31 kr) och sen åkte vi in till stan för att shoppa loss lite tillsammans med morsan.

Jag köpte äntligen ett par rullskridskor, så nästa gång jag skriver kommer jag ha brutit minst en arm och ha en hjärnskakning nära till hands.


Vill slutligen ge en puss till syrran, dels för att du tog dig igenom denna jobbiga erfarenhet och dels för att du är bäst.
Me love you och det är alltid så najs att träffa dig. :)

Pöss!