superhamster

Hela min värld är vänd upp och ner. Jag vet inte längre vad som är väst och vad som är grönt.
Är klockan tre på sommaren eller är det kyligt på lila? Är en burk verkligen krydda och är papper på berget?

Jag är förvirrad. Och rädd.

En historia om min kära mor har kommit upp till allmän kännedom. Med kommit upp menar jag berättats och med allmän kännedom menar jag mitt personliga medvetande.

Jag ska ta det från början.

Mina föräldrar har sedan ett år tillbaka adopterat en katt. Katten heter Smilla och är superskön. Lättskrämd och diskmaskinsfetishist iofs, men skön ändå.

Nu är det sommar. Smilla är ute och springer. Likt en vanlig katt jagar hon allt som rör sig (inklusive mina tår) och känner stark dragningskraft i att sätta tänderna i det mesta (inklusive mina tår).

För nån vecka sen hade Smilla lyckats med bedriften att fånga en liten sork. Stolt som hon var ville hon givetvis dela med sig av den fina fångsten till min kära moder.
Problemet var bara att sorken inte var riktigt död. Den var faktiskt jävligt mycket vid liv.

Min kära mor såg sorken som Smilla kommit med. Sedan såg hon också den livskraft som fortfarande fanns i det lilla livet. Livskraft i form av positiv energi och allmän kreativitet.
Sorken försökte fly, gnydde och försökte gömma sig. Det var alltså synd om sorken. Den var ju liten. Och rädd. Och full av positiv energi.

Min mamma uppfattade detta. Hon såg att sorken var rädd. Och vid liv. Och full av positiv energi. Och ville därifrån. Och hade gömt sig under en bräda.

Så givetvis.... tog hon en grilltång (?) och drog fram den stackars sorken från sitt gömställe! Och sedan bussade hon Smilla på den stackarn!
När mongokatten inte fattat att hon faktiskt skulle attackera och brutalt lemlästa den lilla gnagaren förstod min kära mor vad som höll på att hända. Min mor skred till verket. Hon visste vad som krävdes och hon tog sitt ansvar. Som matriark i sammanhanget måste hon ju ta sitt ansvar.

Så givetvis... tog hon en liten rabattspade (?) och dängade till sorkfan i huvudet!! Inte en gång, inte två gånger utan en jävla massa gånger! Överdrivet många gånger! Perverst många gånger!
Efterkonstruktionen lät att hon inte ville döda den, bara göra den tillräckligt vimmelkantig och yr för att Smilla skulle våga attackera och misshandla och till slut döda sorken. Den oskyldiga sorken. Med massa positiv energi. Och säkerligen lite humor också.

Hej. Min mamma jobbar som förskolelärare. Hon är föreståndare. Hon är en öm, omtänksam och extremt empatisk människa.
Trodde jag.

Sanningen är att hon njuter av att tillföra skada på försvarslösa små gnagare som kanske inte ens har några föräldrar att vända sig till i svåra tider. Hon anser det helt normalt och moraliskt försvarbart att dunka till dessa försvarslösa djur med en spade för att "få dem lite smågroggy" så att rovdjuret man har om husdjur kan mörda dem kallblodigt.


Jag frågade henne tidigare hur hon skulle se på det hela om jag skulle använda mig av hennes metod i mitt yrkesliv.
Jag stöter ju på ganska många fyllon så jag frågade om det kanske skulle vara en bra idé att, istället för att be dem irra iväg och kissa på sig nån annanstans, helt enkelt ta fram en liten rabattspade och helt sonika börja dänga dem i huvudet med denna.
Inte så att de dör alltså, bara så de blir "lite smågroggy".

Och när de frågar om vägen hem så dängar man bara till dem igen. Rakt av. Hårt i huvudet.
Gömmer de sig bakom en planka drar man bara fram dem med en grilltång och sen är det bara att spöa dem igen. Inget snack. Hårt och brutalt. Spade i huvudet, rakt av!

Sork med positiv energi:



Alkis med blöta kalsonger



Hon tyckte inte det verkade vara en god idé.

Kanske inte. Men det är fortfarande synd om sorken.

Och det finns en del alkisar där ute jag vill spöa med en rabattspade.

Pöss!

Något jag gillar riktigt skarpt är människor som är osjälviska. Personer som utan baktanke gör sköna saker för en. Personer som inte är idioter.

Ett extremt enkelt exempel på idioter:

Idiot: Hej.

Hamster: Hej.

Idiot: Jag är lite törstig.

Hamster: Ok, ja det är väl jag också.

Idiot: Vad får jag?

Hamster: Va?

Idiot: Ja, vad vill du bjuda på?

Hamster: Om du är snäll kan jag bjuda på ett tillfälle för dig att presentera dig så jag åtminstånde får veta namnet på personen som jag inte kommer bjuda på en drink?

Idiot: Eeehh...

Hamster: Tack.

Anonym: Heeeej....

Hamster: hellu...

Anonym: Vad händer baby?

Hamster: Inget särskilt, sitter och fixar med lite grejer bara. Själv?

Anonym: Jag är full.

Hamster: Ok... Trevligt?

Anonym: Ja, jättemysigt. Saknar sällskap dock.

Hamster: Ah, kämpigt läge men du lär väl inte ha så stora svårigheter att hitta umgänge?

Anonym: Nä, men jag tänkte att du kanske ville ses...?

Hamster: Tyvärr bäbbä, har grejer på g och mycket att göra. Kanske en annan gång?

Anonym: Men skit i det då!

Hamster: Va?

Anonym: Du är ju dum i huvudet!

Hamster: Ok...?

Anonym: Jag tänker inte anstränga mig för din skull om du tror det.

Hamster: Ok.


The end.


Ni kvinnor är mentalt skadade! Sök hjälp!

Tydligen är det bara jag som reagerat på detta.

Har försökt få andra att förstå, inse och njuta av detta. Till ingen nytta.
Inte en enda jävel har sett samma sak som jag.
Ok att de flesta inte ens vetat vem den ena snubben är, men ändå.

Är inte Rysslands vänsterback SJUKT lik komikern Norm MacDonald??

Zhirkov?


MacDonald?


Är det bara jag? Ni måste ju själva se att de ser ut som ett par osunt framställda siamesiska tvillingar!
Bleka och med lite felkonstruerad lockig runkrufs kombinerad med en min som säger "hej, jag är från Balkan och ger tre vilthundar samt min syster för en tub hårgelé och en personlighet."

Jag menar, vem kan på fullt allvar tycka att det är ok att nackhåret sticker ut bakom öronen år 2008? Det spelar ju liksom ingen roll om du är fotbollspelare och tjänar multum, ser du ut som ett ollon blir du behandlad som ett ollon.

Nu vill jag inte att detta ska missuppfattas. Jag har absolut inget emot killar med lockigt hår. Jag är inte fördomsfull.

Jag har heller inget emot ollon då jag själv är stolt innehavare av ett praktexemplar.
Jag har själv även kastat ett ollon på ett fönster en gång då jag var yngre, fönstret gick sönder och jag sprang som en gnu för att komma undan repressalier. Detta har dock inget att göra med lockig frisyr.

Jag hatar bara ryssar. Ryssar ammas med vodka och fiser kärnvapen, det är ett faktum.

Att jag satte några hundra på spansk vinst när de spelade kvartsfinal mot dessa bleka miffon och sedan systematiskt ollade exakt hela tv-rutan från höger till vänster när slutet närmade sig kan bara ses som ännu ett tecken på att Ryssland som land snaskar äldrevårdspenis.

Nu vill jag inte att detta ska missuppfattas. Jag har absolut inget emot äldrevårdspenis. Jag är inte fördomsfull.

Jag hatar bara ryssar.

Pöss!

Min största önskan i nuläget är, förutom att det ska bli världsfred, att alla dessa mongon som skriver till mig ska sluta skriva "dax".

När nån snubbe som tydligen känner mig skriver att "det är dax att vi träffas snart" vill jag bara sprinta hem till vederbörande och prygla honom som om han vore en vildsint hingst tills han lär sig att stava orden korrekt.

Det finns inget ord som heter dax. Dax rimmar på lax men annars har det ingen som helst vits i samhället.
Dags är däremot ett ord som existerar och som bör användas av alla mentalt friska individer med hyfs.

Det är inte på nåt sätt coolt eller ballt eller inne att skriva dax istället för dags. Det är bara efterblivet. Folk som skriver dax bör stenas alternativt få förklarat för sig att de är konstiga.


Att jag själv skriver pöss istället för puss är enbart för att det är coolt.

Jag är cool. Skitcool.

Därför skriver jag så.


Pöss!

Det finns en kille på jobbet som är väldigt trevlig. På ett heterosexuellt, grovt manligt och extremt platoniskt sätt givetvis.
Han är så pass trevlig att han alltid hälsar när jag möter honom.
Han är så pass trevlig att jag önskar dräpa fanskapet!

"Hej" säger han.

"Hej" säger jag.

Sedan går jag vidare. Nån timme senare ser jag honom igen.

"Hej" säger han.

"Hej" säger jag.

Sedan går jag vidare. Vid lunchrasten möts vi igen.

"Hej" säger han.

"Hej" säger jag.

Sedan går jag vidare. 30 minuter senare ska jag hämta en grej och möter honom i trappan.

"Hej" säger han.

"Men din jobbiga jävel, sluta hälsa hela tiden!!" tänker jag. "Hej" säger jag dock samtidigt som jag försöker dölja mina epileptiska våldsryckningar som utlösts av nattens 42:a "hej" på lika många minuter.


Nu till min fråga:

Hur många gånger kan man egentligen gå omkring och säga hej utan att följa upp med några som helst andra ord? ALLA andra på mitt jobb säger nåt i stil med "hej, hur är läget?" eller "hej, allt lugnt?" eller dylikt, och så småsnackar man ett tag och sen pinnar man iväg. Men denna snubbe, som jag för övrigt tror är efterbliven och allmänt kissnödig, yttrar bara ett enkelt "hej" och sen flyr han fältet.
Hela tiden. Varje natt. Jämt.

Inte för att jag direkt gjort nån ansträngning till att snacka mer med honom då han trots allt faktiskt saknar vagina, men jag börjar nu tröttna på att säga hej till honom. Känns liksom meningslöst att bara gå runt och hälsa hela tiden, då kan man ju lika gärna skita i det.

Varför måste man hälsa hela tiden bara för att man jobbar på samma jobb liksom?

Hade han haft bröst hade jag ju åtminstone kunnat klämma lite i kombination med hälsandet, men nää då.
Inte ens det går.

Man blir så less.

De starka överlever. De svaga går under. De friska exemplaren frodas medan de sjuka och defekta får stå åt sidan.

Detta är naturens lag. Överallt i djurens värld är det detta som gäller och det är just detta faktum som gör att endast de bästa generna sprids vidare till nästa generation.

Människan är den enda arten som lyckats bryta denna regel och sett till så att även de svagaste och mindre lyckligt lottade fått en bra chans till dräglig tillvaro och långt liv.
Detta tycker jag är bra.
Med ett undantag.

Igår blev jag vittne till en hemsk sak.

Jag stod och väntade på tunnelbanan när jag såg en läskig grej. En ung kille, kanske 17-18 år, kom gående mot mig på perrongen. Eller han gick väl inte särskilt mycket, mer vankade fram med en klar bajsnödig stil i kombo med klar höftdefekt i form av onormalt svängande benrörelse. Ungefär som att han körde fotbollsklacksparkar a´la Zlatan vid varje steg.
Först tänkte jag att det är synd om lillkillen som har bajsat på sig mitt på dagen bland allt folk, sen tänkte jag om och började fnula på hur denna stackars lillgrabb lyckats med bedriften att bryta varenda ben i kroppen från naveln och nedåt. Kanske var han skejtare eller bara jävligt sämst på att gå i trappor?

När han passerat mig ändrade jag dock uppfattning direkt.

Vissa diffusa faderskänslor till denna späda pojke utbyttes snabbt mot en del modeaggressioner blandat med viss skadeglädje och också lite medömkan då han helt uppenbarligen led av en svår hjärnskada.

Killen gick omkring med byxorna vid undersidan av skinkorna.


Han hade ett par hyfsat tajta märkesjeans av märket bögiga men istället för att ha dem, som en mentalt frisk person, i midjehöjd hade han krigat ner dem så att de nu var i höjd med hans pojkaktiga, och troligtvis ohåriga, tonårsanus vilket fick den direkta effekten att han nu inte kunde ta ett enda normalt steg. Skärpet hindrade hans ben från att ta ut den normala, och ack så viktiga, svingen så istället fick han cp:a sig fram likte ett tvättäkta mongo med inkoninensbesvär medan han själv tyckte att han såg sjukt cool ut.
Han hade en glipa mellan sin tröja och sina byxor på ca 10 cm vilket gjorde att han stolt visade upp sina missfärgade kisskalsonger och halva röven för halva tunnelbanan där han likt en rabiespingvin haltade fram mot ännu en dag han kommer ångra när han blir äldre.
Missförstå mig rätt, jag har inget emot människor som visar röven, bara dessa människor är snygga och sexiga kvinnor med en stark önskan att idka sexuell umgänge med Hamstern.

Jag började då iaf tänka, som jag så ofta gör, på skumma grejer.
Jag fick en fix idé om att, bara för att jävlas, springa fram mot killen, skrika nåt hotfullt och skrämma upp honom som fan bara för att få se honom försöka springa iväg med byxorna under analen och ramla och slå en frivolt efter en meter.
Dock behärskade jag mig själv.

Men jag fortsatte tänka på detta ett tag till och började fnula på hur det skulle vara om djungelns lag rådde i nutid även för oss människor.
Tänk att det kommer ett lejon eller en T-Rex eller annat läskigt och ska jaga oss alla och äta upp oss. Alla springer för sina liv medan en del defekta tonåriga "modelejon" har byxorna under rövhålan och således inte kan springa en meter utan att falla omkull. Dessa blir då mat till rovdjuren och vi andra, mentalt friska personer med byxorna vid midjan, överlever och kan befrukta våra honor och föra våra friska gener vidare till nästa generation.

Det skulle alltså betyda att jag faktiskt skulle få penetrera en kvinna igen.

Naturens lag är jävligt bra faktiskt.

Syrran ringde mig tidigare idag från jobbet. Hon jobbar på ett dagis och således hördes det ganska mycket skumma läten i bakgrunden. De skumma lätena var i form av olika djurimmitationer följda av de vuxnas olika förslag på vad det var för djur som härmades.
Imponerande ofta gissades rätt svar direkt.

Under samtalets gång berättade min syster för en miniperson att hon pratade med sin storebror i telefonen. Hon frågade därefter om ungen kom ihåg vad hennes storebror heter då hon tydligen vetat det tidigare.

Samtalet var extremt roligt.

Syster: "Jag pratar med min storebror. Vet du vad han heter?"

Miniperson: "Vilken av dom?"

Syster: "Jag har ju bara en?"

Miniperson: "Hmm... Vii... Viktor!"

Syster: "Nää, inte Viktor... Kommer du inte ihåg vad han heter?"

Miniperson: "Hmm...."

Syster: "Han heter ju Niii.... Niiiik....."

Miniperson: "Niktor!"


Hahahahahahahaha!!! Så jävla skönt!

Så från och med nu heter jag Niktor!

And I´ve got special powers!

Jag har en tendens att haka upp mig på relativt ointressanta grejer. Rättare sagt, de är ju intressanta enligt mig men relativt ointressanta i den stora helheten som är livet.

Det senaste i raden är ett uttryck. Nämligen uttrycket "klart som korvspad".

Jag fick höra det idag. En vän till mig sa att det var ju klart som korvspad att det skulle vara på ett visst sätt.
Klart som korvspad? Vadå klart som korvspad?

Alla ni som någon gång har kokat korv vet att korvspad inte direkt är genomskinligt. Korvspad är inte grumlingsfritt. Inte särskilt fräscht. Inte särskilt klart på något sätt.
Och då har jag inte ens räknat med de möjliga lagerbladen och kryddpepparkornen som kan flyta omkring.
Jag menar, vem fan vill säga "jag ser allting klart som korvspad, förutom möjligtvis då några lagerblad som svischar förbi i gula fläcken"?

Jag har heller inte räknat med det faktum att själva kokandet i sig kan medföra en lukt som kan liknas vid lagom uppvärmd gubbpenis.

Borde man inte istället skrota detta defekta uttryck och istället säga att något är "klart som nyligen upptappat kranvatten i Stockholmsregionen" eller "klart som en flarra hembränt på en torsdagskväll på min farbrors höloft?"

Nu kan jag ju inte svära på att detta resonemang inte enbart bottnar i mina egna korvkokningsmisslyckanden, men jag har ändå en stark känsla av att det finns en hel del andra vätskor som är både klarare och fräschare än korvspad.

Mitt eget urin efter en vild festnatt känns tex både fräschare och mer lättgenomträngligt än en fet bunke korvspad.

Jag sitter här på min lunchrast och tittar på en mal. Inte en sån där äcklig och läskig fiskmal som lever i tex Amazonfloden och kan sluka ett helt barn. Jag snackar om en sån där äcklig och läskig flygande nattfjärilsmal som tydligen mer och mer lever enbart i mitt vardagsrum.



Anyway, den flygande idiotnattfjärilsmalen har nu lyckats fånga mitt intresse. Tyvärr inte pga att den gör något smart eller trevligt.
Nej nej. Malmongot flyger helt enkelt in i min jävla taklampa. Gång på gång. På gång. På gång. Hela tiden.
Och så får den spasmer när den upptäcker att det inte är skönt att landa på en glödhet glödlampa, får flygryck och studsar omkring i min taklampa så det låter i hela lägenheten.

Ibland varierar sig malpuckot dock och flyger framför tv:n istället. Sånt är inte alls distraherande när man försöker kolla på fotbolls-EM. Inte alls. Bara mysigt. Trevligt. Charmigt på nåt sätt.
Sen får den ett cp-ryck åter igen och flyger upp mot lampan, snurrar runt lite, landar, bränner sig, studsar omkring och upprepar allt några gånger till.

Om du nu som ett jävla jon till mal är så osunt fascinerad vid ljus, varför i hela helvete är du då ett nattdjur??
Ett nattdjur bör tycka om mörkret, det säger ju sig självt, och inte likt en senildement pensionär söka sig till utrymmen de ej bör hålla till vid.

Ge fan i min taklampa din jävel!

Tänk er in i denna situationen:

Ett dilemma uppstår. Dilemmat har endast två alternativa lösningar. Lösningarna kan översättas till ett enkelt "ja" eller "nej".
Det är nästan övertydligt förklarat och i detalj beskrivet att detta dilemma endast har två svarsalternativ.
Du kan välja alternativ ett eller alternativ två. Det finns inga andra alternativ. Inte ett enda. Bara två. Inte fler. Alls.

Väljer en person då alternativ tre, som inte finns, med motiveringen att det visst finns även fast det inte alls gör det, vad är då ett lämpligt agerande gentemot personen i fråga?

Ska man förgifta hans mat? Lägga kaninbajs i han müsli? Kanske kissa lite avslappnat i han apelsinjuice?
Eller ska man helt sonika spöa skiten ur honom för att han helt uppenbart är ett intellektuellt förståndshandikappat totalmongo? Ska man fälla krokben? Sno hans cykel? Sätta på hans mamma? Ägga hans hus? Bajsa i brevlådan? Skicka mjältbrand i ett rosa kärlekskuvert? Eller ska man nöja sig med att olla hans tandborste?

Så många frågor, så få svar.

Detta, mina vänner, är ett riktigt dilemma.

Dagens fråga:

Vem är den fulaste kvinnan du skulle kunna tänka dig att ha sexuellt umgänge med?

Dagens följdfråga:

Är det verkligen så konstigt att kunna tänka sig samlag med Anne Wibble?

Det var frågorna som avhandlades nyligen då jag och en av de få människor på denna jord (Wallraff) som besitter samma hjärndeffekt som jag diskuterade livsbejakande frågeställningar.

Motiveringen för mitt val är hyfsat simpel. Smått motbjudande och skrämmande måhända, men simpel likväl.

Hennes gråa hår, bistra uppsyn och det frekventa användandet av skotskinspirerad rutig kavaj för tankarna osökt till en gammal biologilärare. Och vem har inte som mål att någon gång para sig med sin gamla biologilärare?
Att man dessutom, en bra dag, kunde ana några nyfikna näshår som kikade fram strax över hennes pensionärsmustasch gör ju inte saken sämre. Lägg till en stensäker snedbena i kombination med örhängen a´la efterkrigstiden och du har en lördagskväll med hög potential.
Lite samlag till Café Norrköping efter en romantisk rotmos- och fläskläggsmåltid är underskattat.



Sen har vi ju hennes namn. Ok, Anne är ju lagom spännande och kul. Men som gammal fiskeentusiast är ju Wibble en guldgruva!
Bakgrundsinfo är att jag för ca 10 år sedan fångade min största gädda på en wobbler. Wibble och wobbler är ju snarlika så att para sig med Wibble skulle ju nästan vara som att para sig med en wobbler. Då jag anser wobbler vara ett utmärkt fiskedrag är ju den sexuella kopplingen given. Dock bör man vara väldigt noga med var krokarna befinner sig då risken för fabläser med direkt smärtsamma resultat är överhängande.

Döm mig inte!

Idag var jag med min lillasyster till läkaren. Hon är iofs 24 år men hon ville ha sällskap och givetvis följde jag med, ett jävla ärkemongo vore man ju annars.

Dessvärre fick jag bara ca 2 timmars sömn så mitt mentala tillstånd under dagen kan man lätt ifrågasätta. Min kropp har tydligen svårare att anpassa sig till dagtid än jag trodde.

Vi kom iaf till mottagningen vid Liljeholmen vid 8, i god tid då hon inte skulle vara där förrän 8.30. Att detta var en av de tre gångerna i mitt liv då jag faktiskt hållit en tid låter vi vara osagt.

Vi kom iaf in i väntsalen och satte oss ner för att vänta. Det vi inte räknat med var den psykopatiska freak-kärringen som satt mittemot oss. Hon stirrade på oss. Hela tiden. Konstant. Utan att röra en min.
I vanliga fall brukar sådana här vardagsmongon ha vett nog att vända bort blicken när man möter den men denna avart till kvinnlig ofägring sket totalt i de oskrivna reglerna för läskighet och fortsatte helt sonika att råglo rakt på oss. Hon hade jättefula glasögon också! Och luktade sparris. Säkert.

Min syster är inte den bästa på att hålla masken. Man kan rent av säga att hon är sämst på att hålla masken. Hon har tidigare, i mitt sällskap, skrattat efterblivna och rullstolsburna rakt upp i ansiktet samt härmat en liten flicka så hennes mamma ville slå oss...

Så är min syster. Därför älskar jag henne!

Stirrkärringen gick iaf efter ett tag in till en läkare för att troligtvis få hjälp för sitt anala läckage (ja, vi snodde ett infoblad om detta) och jag och syster min började givetvis direkt beskriva i detalj hur mongo vi tyckte att hon var.
Hoppas de har ljudisolerade rum där.


Efter ett tag fick min syster komma in, jag stannade utanför. Ville inte riktigt följa med.
Min syster skulle genomgå en gastroskopi och jag tyckte redan för synd om henne innan så jag skulle inte gjort mig bra inne i rummet.

När hon väl kom ut igen såg hon ganska drabbad ut. Man såg att hon hade gråtit lite och att hon inte kände sig helt bra. Känslan jag fick då kan jämställas med känslan av att få sin mjälte utryckt ur kroppen och sen tvingas se på när Kubas vollyboll-landslag smashar den med full kraft ner i en kokande kastrull med fisksoppa.
Jag gillar inte fisksoppa. Alls.

Till saken hör att min syster är det absolut viktigaste för mig. Hon betyder sjukt mycket för mig. När hon därför inte ser ut att må så bra så sjunker således mitt välbefinnande med snuskigt många procent.

Som tur var kände hon sig bättre ganska snart och lyckades tom spurta ifrån mig till tvärbanan. Snorunge!

Efter detta käkade vi den äckligaste youghurten jag nånsin smakat (och ändå köpte jag hela 11 blåbär för sammanlagt 31 kr) och sen åkte vi in till stan för att shoppa loss lite tillsammans med morsan.

Jag köpte äntligen ett par rullskridskor, så nästa gång jag skriver kommer jag ha brutit minst en arm och ha en hjärnskakning nära till hands.


Vill slutligen ge en puss till syrran, dels för att du tog dig igenom denna jobbiga erfarenhet och dels för att du är bäst.
Me love you och det är alltid så najs att träffa dig. :)

Pöss!

Med en vagina kommer man långt...


Jag har en tendens att glömma saker. En del lite viktigare än andra. Somliga är mer pinsamma. Vissa är bara rakt av konstiga.

Nyss var tiden för en konstig variant.

En telefonförsäljare (avarten vi alla älskar att verbalt urinera på) ringde mig. Eftersom detta är första dagen på min lediga vecka svarade jag med glädje, harmoni och ett uns pilskhet i rösten och halvt om halvt trallade jag fram mitt namn. Obs; INTE handtrallade fram mitt namn till er pervon där ute!

Rösten i luren förklarade att han hette nåt på S tror jag. Är sjukt dålig på att komma ihåg namn, mest pga att jag helt enkelt inte lyssnar när nån presenterar sig utan är så koncentrerad på att säga mitt eget namn felfritt och utan att nämna nån form av könssjukdom alternativt inkontinensbesvär i samma mening.
Nu när jag tänker efter kanske han hette nåt på R... Robert...? Rickard...? Klas...?

Äh, vi kallar honom Brunte.

Brunte ville iaf att jag skulle skaffa Glocalnet för att det var jättebra och jättefint.
Ungefär här glömde jag bort att Brunte var en telefonförsäljare som satt i Uppsala och ville ha mina pengar och inte en gammal kompis som fullt ut förstod min humor med tillhörande resultat att jag skulle kunna säga vad som helst till honom.

"Hade du haft en vagina hade jag tecknat ert internet på studs" förklarade jag för Brunte.

"Eehh... ehh va, en vagina...?" kontrade Brunte självsäkert.

"Ja, en vagina. Det kvinnliga könsorganet. Hade du haft en sån hade det ju per automatik gjort samtalet mer intressant och givande liksom. Jag är ju trots allt singel och har inte pökat på ett bra tag" fortsatte jag nöjt.

"Eehh... hah, ehh.. så... alltså det är ju ändå väldigt bra pris vi har..." sa Brunte med gråten i halsen.

"Ja jo, det är det ju men jag kan ju liksom inte bara slänga ut massa pengar till folk utan vaginor. Det funkar ju inte. Det måste du ju förstå, är man singel så måste man kanalisera sina ansträngningar så att de kan generera pök. Tyvärr inte kasta dem på killar som ringer från Glocalnet. Fast iofs, ser du feminin ut så varför inte, vattafack liksom, man kan ju alltid blunda hårt" frustade jag fram likt en sliskig pingstpastor i byxdress.

"Eehh, alltså... ok, men jaa, eehh, så om du får prata med en tjej nu så vill du ha vårt Internet... eller...?" frågade Brunte i luren.

Exakt här kopplade jag. Detta var inte min gamla och nära barndomsvän. Detta var ingen som visste vem jag var. Ingen som förstod min humor. Ingen som insåg att jag bara drivit hela tiden. Ingen som tyckte det var kul.

Detta var Brunte, en främmande telefonförsäljare i Uppsala som nu tycker att Niklas från Hägersten bör polisanmälas.

Jag tror Brunte gråter nu.

Förlåt.


Men som sagt, med en vagina kommer man långt...

Dagens fråga:

Om jag ber dig tänka på ett enkelsiffrigt tal och du glatt utbrister "13", är det då högst troligt att du:

A. Är en väldigt glad prick som gärna utbrister saker och ting?

B. Har en osund, men glad, fascination vid det olycksbringande talet 13 och att utbrista detsamma?

C. Är den ende personen, levande som död, som är mer sifferinvalid än vad jag är?


Som en mysig efterföljare bjuder jag även på dagens tips!

Dagens tips:

Försök aldrig genomföra ett småskoj tanketrix med en ekonomistuderande. De behärskar inte tänkandet.

Men de kan se söta ut med tofs. Så länge de slipper tänka på tofsen vill säga.

Dagens fråga:

Om jag säger hej till dig, tolkar du då det som;

A. Hej = hej som i en vanlig och vänlig hälsningsform?

B. Hej = hej som i första delen i en ramsa, så som "hejsan hoppsan faderadera" eller "hej hopp pillesnopp" eller dylikt?

C. Hej = hej som i en grov förolämpning mot ditt utseende som bör bemötas med ett sluddrande men bestämt "vafan snackar du om, din jävla... jääävla.... jävel"?


Den med första rätta svaret vinner ett par nyskördade dagsfärska alkistestiklar modell äldre.

Dagens fråga;

Varför är man som man skyldig att gå med på samlag så fort en kvinnlig person yttrar frågan?

Visst att jag är singel, visst att jag i vissa fall spelar väl mycket på min egen sexualitet, men jag har ändå ett liv och andra intressen än att tillfredställa vilsna kvinnor med akuta sexbehov.

När en feminin person tar min penis för givet är det nåt som är fel. Och felet ligger inte hos mig.

Så hädanefter har jag kyskhetsbälte modell grövre för vissa.

Fatta piken.

Ingen kan ha undgått veckans stora snackis, nämligen att Apoteket ska komplettera sitt utbud med lite exklusiva sexleksaker.
Det är rosa dildosar i annorlunda former och designer, små vibrerande skumma grejer och runda diffusa saker som troligtvis skänker nån form av perverterad njutning. Nånstans.



Det roliga är inte den akuta moralpaniken som direkt spred sig bland vissa som menar att sexleksaker och andra intimprodukter för njutnings skull inte hör hemma bland nässprayer, handsalvor och acnestift.

Det roliga är att jag, när jag jobbade som reporter på en tidning för ca två år sedan, genomförde en intervju med just detta företags representanter.

Jag hade blivit utskickad av min dåvarande chef för att genomföra en intervju om ett för mig helt okänt företag. Det enda jag visste om var namnet på företaget och på kvinnan jag skulle träffa.
Det var min absolut första intevju nånsin och jag var ju givetvis skitnervös och skakis redan innan jag kom fram.
Jag hade dock förberett mig både fysiskt och psykiskt.
Eller kanske inte så mycket fysiskt kanske, men jävligt mycket psykiskt iaf!


All den mentala förberedelsen försvann dessvärre jävligt fort när jag hade hälsat artigt, slagit mig ned med kvinnan och en annan ansvarig på företaget, småspråkat ett tag och sedan med chockartad blick iakktagit hur den tidigare så timida och artiga kvinnan halat fram inte mindre än tre maffiga dildosar i olika färger samt två vibrerande små "stenar" och ett stycke Geisha-kulor på bordet framför mig.
Obekymrat och ogenerat började hon således i detalj beskriva produkterna och med en nästan pervers stolthet svinga de färgranna obeliskliknande objekten likt en japansk samuraj framför sig. Då och då sneglade hon på mig som för att kontrollera att jag hängde med och antecknade de viktiga detaljerna, vilket jag självfallet gav sken av att jag gjorde.

I själva verket kom jag två gånger och dog minst fyra.

Ändå blev det en av de bästa intervjuerna jag gjorde. Kanske kände jag mig lite som hemma ändå?




Anyway, lite smålustigt att man efter några år sedan får återse dessa kära skapelser på nyhetsmorgon på fyran, där en klart besvärad och generad äldre manlig reporter tafatt greppar tag om snjutningsstaven och näst intill råkar trycka upp den i intevjuoffrets ansikte.

Stor humor, både för två år sedan och nu.

Idag fick jag besök. Oannonserat besök.

Och vad gör jag när jag får oannonserat besök? Jo, jag gör bort mig.

Jag höll på att klä på mig för att gå till jobbet när det ringde på dörren. Jag väntade inget besök och hade jag tagit mig tid att tänka efter hade jag kunnat minnas att de enda gångerna jag fått oväntat besök har det varit antingen störningsjouren, min smått alkoholpåverkade och småpilska granne eller en nyss utsläppt heltankad fånge med kniv.
Jag borde alltså ha tänkt till lite innan och åtminstone tittat i titthålet innan jag öppnade dörren.
Givetvis gjorde jag inte det. Så klart.

Istället sprang jag, med byxorna endast halvt påtagna, för att öppna dörren. Efter att jag undvikit att snubbla med näsan före över en påse pantflaskor lyckades jag slutligen öppna dörren.

Utanför stod två småflickor. De sålde kakor till sin klassresa. De såg väldigt förvånade ut. Lite småchockade.

Jag bestämde mig för att det var dags att ta på sig byxorna helt och hållet.

Så nu känner jag mig som en första klassens äckelgubbe och kommer aldrig någonsin våga mig på att öppna dörren igen.

Nånsin.